Östervall, Arne
Biografiska uppgifter
Arne (Vestergård) Östervall föddes 1923 i Södra Vallgrund och växte upp tillsammans med sina föräldrar, en äldre bror och en syster. Familjen livnärde sig på ett litet småbruk, fiske och skogsarbete, vilket innebar att pojkarna redan i tidig ålder fick lära sig att hjälpa till med utearbetet. Ett tungt men säkerligen idylliskt liv.
Idyllen skulle komma att brytas i och med fortsättningskrigets utbrott. Båda pojkarna hamnade så småningom ut i krigstjänst, Arne redan som adertonåring. Först en kort tids utbildning i Nykarleby och sedan till fronten.
I krigets slutskede valde han, trots brodern tidigare stupat, att åka tillbaka till fronten. I rena glädjen över att ha kommit hem från kriget med livet i behåll bröt han sten ur familjens åkrar utan att begära något för egen del.
Arne värdesatte hembygden mycket högt. Genom att ha lyssnat till äldre människors berättelser visste han mycket om vad som hade hänt långt tillbaka i tiden. Han älskade naturen med allt vad det innebar av växter, djur, fåglar och orörda stränder.
När man läser det han skrivit genom åren inser man att han, trots endast sjuårig folkskolutbildning, ägde en litterär förmåga utöver det vanliga. Han satt på sin kammare och skrev sina dikter med sirlig och fin handstil, dikter som han under de sista åren av sitt liv omarbetade och skrev ned med hjälp av en lånad reseskrivmaskin.
Arne dog i september 1994 sittande i barndomens lekstuga där han satt sig till vila efter en sjukdomsattack.
Förord av Birger Öster i Arnes dikter (2012).
Idyllen skulle komma att brytas i och med fortsättningskrigets utbrott. Båda pojkarna hamnade så småningom ut i krigstjänst, Arne redan som adertonåring. Först en kort tids utbildning i Nykarleby och sedan till fronten.
I krigets slutskede valde han, trots brodern tidigare stupat, att åka tillbaka till fronten. I rena glädjen över att ha kommit hem från kriget med livet i behåll bröt han sten ur familjens åkrar utan att begära något för egen del.
Arne värdesatte hembygden mycket högt. Genom att ha lyssnat till äldre människors berättelser visste han mycket om vad som hade hänt långt tillbaka i tiden. Han älskade naturen med allt vad det innebar av växter, djur, fåglar och orörda stränder.
När man läser det han skrivit genom åren inser man att han, trots endast sjuårig folkskolutbildning, ägde en litterär förmåga utöver det vanliga. Han satt på sin kammare och skrev sina dikter med sirlig och fin handstil, dikter som han under de sista åren av sitt liv omarbetade och skrev ned med hjälp av en lånad reseskrivmaskin.
Arne dog i september 1994 sittande i barndomens lekstuga där han satt sig till vila efter en sjukdomsattack.
Förord av Birger Öster i Arnes dikter (2012).