Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Nekrofilen
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Beskrivning
När Gabrielle Wittkop ombads att beskriva sin skandalomsusade succéroman Nekrofilen beskrev hon den som en melankolisk kärleksroman, eftersom bokens protagonist ständigt måste skiljas från dem han älskar.
Lucien är en parisisk antikvarie och passionerad samlare av japanska netsuke, små morbida statyetter som illustrerar intensiva kärleksakter med de döda. Lucien älskar också att äga de döda, döda som blivit uppryckta ur sina nygrävda viloplatser. I sin dagbok berättar denne makabre samlare den hemliga historien om sin nekrofila kärlek. Gamla eller unga, män eller kvinnor, varje förbipasserande blir föremål för samma intensiva erotiska uppvaktning.
Allteftersom sidorna skrider fram återvänder denne oroande estet till ursprunget för sin besatthet av kalla kön, av blåblekt kött med doft av mal, där hans bottenlösa ensamhet utspelar sig.
Gabrielle Wittkops kyligt sensuella språk, utan varje antydan till moraliserande, porträtterar en älskande utan motstycke. Hon berättar i Nekrofilen historien om den ensammaste av alla kärlekar och berör i sin bok det mest onämnbara. Och Wittkop gör det på ett språk vars lyskraft inte avtagit sedan boken publicerades för första gången 1972.
Nekrofilen är den första av Gabrielle Wittkops böcker som ges ut i Sverige.
(Vertigo)
När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: ”Jag ska dö som jag levat – som en fri man.”
Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar.
I nekrofilin såg Wittkop en form av ”absolut kärlek”, den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena.
Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet.
Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening.
Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre.
(Vertigo)
Lucien är en parisisk antikvarie och passionerad samlare av japanska netsuke, små morbida statyetter som illustrerar intensiva kärleksakter med de döda. Lucien älskar också att äga de döda, döda som blivit uppryckta ur sina nygrävda viloplatser. I sin dagbok berättar denne makabre samlare den hemliga historien om sin nekrofila kärlek. Gamla eller unga, män eller kvinnor, varje förbipasserande blir föremål för samma intensiva erotiska uppvaktning.
Allteftersom sidorna skrider fram återvänder denne oroande estet till ursprunget för sin besatthet av kalla kön, av blåblekt kött med doft av mal, där hans bottenlösa ensamhet utspelar sig.
Gabrielle Wittkops kyligt sensuella språk, utan varje antydan till moraliserande, porträtterar en älskande utan motstycke. Hon berättar i Nekrofilen historien om den ensammaste av alla kärlekar och berör i sin bok det mest onämnbara. Och Wittkop gör det på ett språk vars lyskraft inte avtagit sedan boken publicerades för första gången 1972.
Nekrofilen är den första av Gabrielle Wittkops böcker som ges ut i Sverige.
(Vertigo)
När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: ”Jag ska dö som jag levat – som en fri man.”
Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar.
I nekrofilin såg Wittkop en form av ”absolut kärlek”, den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena.
Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet.
Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening.
Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre.
(Vertigo)
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.
utgivningar
Namn
Utgivningstid
Sidantal
132
Förlag
Språk
Översättare
Lisätietoja
Ny utg.: Vertigo, 2013