Davidsson, Ragnvald

Inledning till Livet på ön

----

Så kom den då tillsist även denna sommar. Trots att det såghopplöst ut. En sådan där otrolig vacker kväll. En kväll när fjärden ligger så blank och stilla att det är närmast ett helgegrån att rispa sönder den med en motorbåt. Ändå finns det dom som gör det och då ligger spåren kvar fullt tydliga i flera minuter. Det låter vansinnigt, men faktum är att luftbubblorna visar åt vilket håll båten rört sig rätt länge efteråt. Men till detta krävs just en sådan här förtrollad kväll när man blir sittande och bara inte kommer sig för att gå in och lägga sig.

Nåja! Jag har sett denhär fjärden visa andra sidor också. Jag har ännu i klart minne hur det kunde vara att färdas på den i november - december. Färder som inleddes med att man värmde vatten på spisen, att tina upp motorns kylvattenintag med. Därefter återstod att skrapa bort snö och is från tofterna och så iväg.

Men så en morgon när man kom ut var det tyst. Det envetna vågbruset hördes inte längre från någondera sidan av ön. Detta betydde bara en sak: Fjärden hade lagt!

Alla visste vad detta betydde. I bästa fall: Slutet på en relativ isolering. I sämsta fall en ändå värre isolering och då total.

Det var då det. Nu sitter jag och njuter av en vacker sommarkväll, utan att vara beroende av om fjärden lägger sig eller inte. Vad som är ägnat att väcka mera just nu är att bygden håller på att förändras. Inte geografiskt men befolkningsmässigt. Alla dessa särpräglade personligheter och profiler som tillsammans bar upp skärgårdens särart håller på att försvinna en efter en och tillsist kommer ön att vara befolkad enbart av sommargäster. Inget ont om dem men de vet ju inte namnet på varenda bergklack och skogsunge. Man kommer att få använda sjökortet om man vill beskriva var blåbären blivit mogna och då är det liksom inte min hembygd längre.

Men visst förändras landskapet också. En förbuskning som ingen tycks orka rå på håller på att breda sig. Utsiktsbergen finns inte längre. Man ser ingenting därifrån. Det återstår väl bara att vänja sig. I en icke alltför avlägsen framtid kanske människorna tycker att igenvuxna åkrar och sly är vackra.

Så är läget nu. Men hur var det förr i världen? För alla dessa, som släktled efter släktled avlöst varandra. Upplevt att fjärden tystnat. Men även sett gudingarna ligga i första isöppningarna bakom ön på våren. Alltid i sundet där strömmen var starkast. Man kan ju alltid försöka minnas. Vad man själv sett och vad man hört berättas.


Att bo på en ö

Varje bebodd ö har en fram och en baksida. På framsidan finns sjövisten. Där reder man nät, röker fisk och träffas. Sjövistena ligger ofta vid en vik som liksom breder ut sig välkomnande. Till baksidan går man inte utan ärende och man stannar inte länge. Stigen dit är inte så djupt upptrampad. Söker man ensamhet och skugga, brukar detta vara ett lämpligt ställe.

Men att bo på en ö har samtidigt sin tjusning, därför att man befinner sig på ett avgränsat och gripbart område. Kommer man ner till stranden och ser vattenvidderna. Står världen öppen för en. Man kan ta sig vart man vill.

Att vara skärgårdsfrälst är som att vara hopplöst förälskad i en underskön, men nyckfull och elak kvinna. Vid första bästa solskensdag är man beredd att överse och glömma gårdagens regn och rusk.

----