Österlund, Astrid

Ur Dyningar


----

Kölden skärpte till. Båtarna drogs på land med hjälp grannar emellan. Vilken tur att de kunnat fara till Storskär trettondagen. En tunn is hade bildats mellan holmarna, men endast några "våghalsar" hade riskerat färdas på den. Det var en tävlan mellan Storskärs och Trutskärs ungdomarna vem först hann på is till Humleskär. Det var Trutskär som i år hade vunnit, men endast en timme efter var Hinrik där. I hast sattes upp bläkt så de egna fick se att resan gått lyckligt. Några dagars köld till och isen var stark att gå på.

Nu fick man ofta påhälsningar från andra byar. Västan Tobias kom ofta även och firade skymning. Det bjöds på tobak och pratet flödade om gamla tider. Det hade kommit lagom snö och bra kälkföre. Tomas tog som mellanarbete att dra ut gödsel på tegarna.

En dag had Isak varit och kikat. Han kom upphetsad in: - Det ligger en säl på isen vid strogrynnar. I hast fick Tomas kläderna på, bössan i ordning och så skyndade han sig iväg.

Efter traskade Isak med en kälke. I skydd av holmar och i en cirkel så sälen ej fick vittring av dem. Isak stannade i skygg av en holme. Tomas fortsatte kamouflerad med ett vitt skynke, sista biten krypande på isen. Ett skott hördes. Isak skyndade till fångsplatsen. Fångsten hade lyckats. Förnöjda vandrade de hemåt.

Nu blev det färskt i grytan, skinn till nya sältossor, späck att saltas ner till att saluföras. Det var en ungsäl och köttet var gott. Det första spadet slogs bort, då blev smaken mildare. Kokt potatis åts till. Skrävlarna eller fötterna sveddes över öppen eld och skrapades omsorgsfullt. Kokades som rimsaltade och räknades som en läckerhet.

- I morgon planerar jag Gråskärs-resa, sade Tomas, när de satt vid kvällsmålet. - Det är bara här på fladan som det är snö, på fjärdarna är det glansis. Kommer du med Stina, jag bjuder på skjuts?

- Det är väl det enda tillfälle, som bjuds, medgav hon. De gav sig tidigt iväg, Stina väl inbyltad satt på kälken. När de kommit ut ur fladan tog Tomas skridskorna på. Nu blev det fart på kälken över den blanka fjärden.

Mia hade fått syn på ekipage som närmade sig, och var nere välkommande på stranden.

- Det vär en glad överraskning, sade Kalle och Fina, när de steg in.

- Vi måste passa på och komma medan ännu isarna var blanka, sade Tomas. - Vi fick en säl i går och hade med oss färskkött, om ni håller till gods, tillade han.

- Visst det skall bli nymat, svarade Fina. Hon bjöd Stina in i kammaren. - Har nu sytt smått. Tre mindre omgångar och tre lite större. En bebe växer ju för dagen. Mia roade sig att kanta med spets på innerskjortorna.

Stina tackade rörd. - Det fina julpaketet vill jag även tacka för. Tiden gled och Stina såg nervöst på klockan. Det kändes vemodigt att be avsked. Kalles sjukdom hade synbart försämras. För Stinas del kunde det ej bli flera besök på is. Kvinnorna var ner och följde till stranden.

- Hur skall ni klara av det här i vinter, undrade Stina bekymrad.

- Med Guds och goda människors hjälp, svarade Fina. - Nu när isen ligger och vi har land under fot känner man sig tryggare. Följande dag for Tomas till Bondas att hjälpa Axel köra ut gödsel. Hinrik hade stukat sin handled och fars rygg var ej så bra länge. I stället kom Axel och hjälpte med körslor. Snart var den fjärde mattan färdig, nu fick hon lov att sluta väva, det fanns andra arbeten som väntade. Ull behövdes tvättas, garn spinnas, och dessutom blev magen så stor att den hindrade i väven. Skräpkammaren som i forna tider tjänstgjort som rum för sytningsjon rymdes ur, springor och mösshål tälades till med tjärat drev. Dit bars sedan väven.

- När jag börjar här på nytt är jag mamma, tänkte Stina.

Ännu skulle det dröja veckor innan Tomas var färdig med sina fiskekärl. Sälnäten som lades under is tog sin tid. Lyckligtvis sträkte isen ut till havs, att det blev sälgån, dit. Tallholms bönderna hade huggit skot på sina holmar. Kvistar och skatar var till salu. Tomas och Agusta hade passat på att köpa. Det blev billigt vinterved, med drygt arbete. Stina hade varit med en dag och samlat ihop björkkvistar som brutits av fallande träd. Hon skulle binda dem till kvastar. Bindtjugorna stod alltid inne i köket. Där hade man alltids fritidssyssla, att binda eller lappa fiskebragder.

Agata hade varit och beundrat mattorna. Så där vackra mattor hade hon ej haft råd att väva.

Karlarnas gamla vadmalsbyxor hade gått åt att sy nätstenar av. Man tog de bästa bitarna, sydde små påsar av dem, som fylldes med grus. De fästades sedan fast vid nättelnarna som tyngder. Det var tydligen en förmån att ha släktingar i stan, menade hon. Tackorna hade lammat och det blev mera arbete i ladugården. Man var redan i början av mars. Lampan bars ut. Oljan var i närmaste slut. Nu var det ljusen, som stod för belysningen.

Tomas hade nu flyttat ut arbetsbänken. Bräderna som varit på tork ovanpå takåsarna hade han förvandlat till fiskekärl. De var inne i fastan, Stina kokade fastlagstisdagen fårbenssoppa. En extra stor kastrull så man kunde värma. De höll på att äta när de fick besök utav Erk och Lovis. Naturligtvis blev de bjudna till bords, en inbjudan som de efter mycket krus deltog i.

- Den här goda smaken har man i munnen länge påstod Erk.

Den här gången fick Agusta bjuda på kaffe. Lovis byttor fylldes med mjölk. Kvinnorna gick att beskåda de små lammen. Lovis påpekade, att Stina ej klippt huvudet och ben. Nu skulle påskhäxorna komma och klippa. Det gick myt att häxorna på natten mellan skärtorsdagen och långfredag tog sig in i ladugården och klippte får.

Stina hade nu avslutat med sin stickning av småplagg. Hon misstänkte att även Agusta sysslade med dylikt. Möjligen en filt. Hon hade varit så intresserad, när Tomas målat vaggan, om dess längd och bredd.

Det var fint skarföre på isarna. Ved drogs hem på kälke. Stock som fällts låg på stranden. De skulle handsågas för kommande vinters behov. Tomas hade varit till Långnäs och köpt bräder utav Ivar, samtidigt han fick avbetalat skuld för seglet. Två dagsverk blev han skyldig. Om det blev vackra och torra dagar i slutet av mars kunde remonten av Arken påbörjas. En vecka fick man beräkna att det tog tid.

Stina satt och mediterade medan spinnrocken surrade. Såfort det varit islossning blev det Åboresa, då behövde Arken vara färdig. Efter den kom skyttetiden. Den tog minst två veckor.

Det nya köksgolvet var ett måste. Husförhör eller läsmöte hölls vart tolfte år på Humleskär. I år var det deras tur, och mitt i allt skulle hon föda. Stina suckade, och satte rocken åt sidan. Tids för matlagning.