Atomstationen

Halldór Kiljan Laxness har i en rad romaner med motiv från Island vunnit erkännande som en av samtidens största författare. Han är i hög grad ett barn av sin tid, en modernist som tidigt insupit psykoanalys och surrealism. Men på samma gång har han sitt lands klassiska sagalitteratur i blodet och har förstått att tillgodogöra sig gess kraftfulla episka konst. I det stora arbetet Islands klocka sökte han sig också till ett äldre skede. Men i sin därpå följande roman, den nu till svenska översatta Atomstationen kastar han sig rakt in i en samtid full av explosivt stoff. Bokens titel vill karakterisera en tillvaro där människornas hela föreställningsvärld drabbats av en sorts atomsprängning. Diktaren ger en etsande frän bild av den politiskt ledande överklassen i krigsslutets Reykjavik och av schackrandet i atombombens skugga med den nyvordna republikens nationella oberoende. Mot dessa kretsar kontrasteras verkningsfullt dels en fantastisk bohemmiljö i huvudstaden, dels en tidlöst lantlig avkroksdal där något av de isländska sagornas anda lever kvar. Hela berättelsen är lagd i munnen på en klok och klarsynt bondflicka från dalen i nordlandet. Som hembiträde hos en framstående affärsman och alltingsledamot i Reykjavik får hon tillfälle att iakttaga skilda miljöer i huvudstaden på närmaste håll. Själv förkroppsligar hon i en omgivning av moralisk desorientering folkets oanfrätta kärna. Hon äger den oförvillade känslan för nationens rätt och heder.