Sydänkohtauksia, eli, Kuinka tehtiin kummisetä

Raimo sover

Raimo öppnade dörren och steg in. Deppig musik hördes från köket. Ilona satt vid bordet och nynnade. Raimo slog med öppen hand, det träffade tinningen. Ilona såg en svart punkt. Det var som en fågel som hade flugit så långt bort att man bara urskilde en liten prick. Ilona tog stekjärnet och svingade det med båda händerna i riktning mot punkten. Järnet träffade Raimo vid örat, han tappade balansen och i fallet slog han huvudet mot spishörnet. Raimo kravlade sig upp, hade svårt att se för allt blod, men försökte slå i riktning mot ljudet. Där kom gjutjärnet farande igen rakt mot pannan, och sedan blev det mörkt. I mörkret urskiljde han välbekanta gestalter. Morbror, pappa, pappas två kusiner. De vinkade honom att komma närmare och deras läppar rörde sig, men Raimo kunde inte höra vad de sade. Sedan försvann gestalterna längre bort och det var dånande mörker överallt.
Ilona lyfte hans blodiga huvud en bit från golvet och sade åt honom att säga någonting. Han sade inget. Ilona lade hans huvud i sitt knä och torkade klibbigt blod ur hans ögon och panna. Känns det bättre nu, du ska få lite vatten. Ilona släppte hans huvud och hämtade ett glas vatten. Hon lyfte upp hans huvud och förde glaset till hans läppar. Han drack inte, vattnet rann ner på halsen. Känns det så hemskt att du inte ens vill dricka. Det kom förstås ett konstigt ljud, jag hann redan tänka att nu gick det illa. Ilona hämtade en kudde i sovrummet och sköt in den under huvudet på honom. Vila lite, jag sätter mig där borta och tänker. Jag är inte bra på det, men nu måste jag. Ljudet som kom från dig var sprött, om ett ljud har färg så var det här ljudet blått, sedan blev det tyst, och om tystnaden har färg så var den här tystnaden vit, sjukhusvit. Först sa stekjärnet padam, annat också, men det kan jag inte beskriva just nu. Inte ville jag slå dig med järnet, men jag fick det i min hand, någon gav det till mig, den där svarta punkten.