Hoppsan, jag är död!

Min död kom som en fullständig överraskning för mig.
Det var en augustieftermiddag och jag vandrade Kajsaniemigatan fram på hemväg från arbetet på dagstidningsredaktionen. Min sinnesstämning var ljus och jag befann mig vid prima liv. Jag var nyss fyllda trettio. Det var inte många gånger under min levnad jag på allvar hade betänkt eventualiteten att jag skulle dö mitt i alltihop, plötsligt och oåterkalleligt.
Men så gick det nu i alla fall.
Kajsaniemigatan i augusti är ett glatt och sorglöst myller. Där flockas stadens vackraste och mest flärdfulla kvinnor på jakt efter vad varuhusen har att erbjuda av senaste nytt i modeväg inför hösten. De är tanklösa sommarbruna varelser som fångar mannens blick med sin blotta närvaro. Det är ett nöje se dem röra sig, titta på deras ben och höfter. 1 de här kvarteren har avgaserna en touche av Madame Rochas, Dior och Max Factor.
Kanske betraktade jag gatulivet lite väl intensivt. Jag gick ett stycke ute i körbanan för att komma runt trängseln och kunna titta närmare på ett par kvinnoben som jag spanat in. De välformade vaderna pendlade läckert. Jag skyndade på stegen för att få en skymt av kvinnans ansikte. Jag är lagd åt det grundliga hållet, en man som inte nöjer sig med att beskåda endast benen på en kvinna utan också vill se hennes uppsyn. Det är helheten som avgör.
Jag hann aldrig se den här kvinnans ansikte medan jag var kvar i livet, för plötsligt blev jag påkörd så det small om det.
Vid sammanstömingen slungades jag tillbaka upp på trottoaren där jag slog i asfälten och blev liggande i en illa tilltygad hög. Stöten gjorde fruktansvärt ont, det krasade till i skallen på mig. Smärtan upphörde tvärt.
En liten stund var allting alldeles svart.
Sedan såg jag vad som hade hänt. Min kropp låg på trottoaren, trafiken stod stilla. Kvinnan från nyss hade hört ljuden och vände nyfiket om för att komma och se vad som hade hänt. Nu såg jag hennes ansikte. Den mänskans utseende var då verkligen inte mycket att skriva hem om. Jag började känna mig förargad: var det för det där skåpet som en hel karl hade gått och blivit påkörd?
Bilen som hade kört över mig stod vid trottoarkanten. Föraren undersökte framgrillen, det var bucklor i den. Ena strålkastaren var krossad. Med en näsduk torkade mannen blodet av det spruckna glaset. Nerifrån Järnvägstorget hördes ljudet av en ambulans.
En folkhop omringade min kropp. Någon vände mig på rygg och höll en fickspegel framför munnen på mig. En annan lossade på slipsknuten. Förskräckt böjde jag mig fram över min kropp för att se om det blev imma pa spegeln.
Spegelglaset förblev ogrumlat. Jag såg mig själv i ögonen: blicken var livlös, linserna började dra ihop sig, jag var alldeles uppenbart död.
Ett ögonblick senare var arnbulansen där. Ambulansmännen skyndade sig fram och letade efter pulsen, skakade på huvudet. Jag blev lagd på bår och instuvad i ambulansen. Det gjordes ingen brådska, är man död så är man. Ambulansen gav sig av med mig till sjukhuset. Sirenerna var inte påslagna.
Några minuter senare kom polisen till platsen för att göra sina mätningar. Folksamlingen började skingras, den intressantaste delen av förloppet tycktes vara över. En varuhusvaktmästare sopade upp glassplittret från gatan. En gårdskarl kom med en vattenslang och spolade bort de smärre blodspår som blivit kvar på trottoaren. Mannen som hade kört på mig förklarade för poliserna att det var jag som hade orsakat olyckan. Han betraktade sorgset skadoma på sin bil.
Jag var alltså död.