DET VAR EN NÄKTERGAL
Jag har många favoritdikter, men bara en som är den viktigaste, den första: Lauri Viitas imponerande och gripande Pohjan satakieli. År 1954 när den kom ut, dök jag även själv upp i denna värld som en städerskas och lagerarbetares förkrympta son på Rödberget i Helsingfors. I mitt hem visste man ingenting om dikter. Litteratur var detsamma som skolböcker, Hemmets kokbok och Okänd soldat. De första diktsamlingarna till mina föräldrars hylla kom först, när jag skänkte dem mina egna en efter en. Jag vet inte om de läste dem. Jag ville inte fråga och de nämnde dem aldrig med ett ord själva.
Jag var visst en s.k. fattig familjs klyftiga son - den klassiska typen som i dessa tider av grundskola, bättre socialskydd och allmän medelklassdominans lyckligtvis inte mera torde finnas. Jag kom in i Norsen och klarade mig någorlunda, men jag kände mig främmande och beklämd. Det verkade som om världen hade delats i två, och jag var själv för mycket i de båda hälfterna.
Det vidsyntaste i skolan var modersmålstimmarna. Vår lärare var den raspande ironiska och insiktsfulla Urho Johansson. I tredje eller fjärde klassen fick vi framför oss Lauri Viitas text. Jag hade aldrig tidigare brytt mig om att verkligen läsa och lyssna på en enda dikt, men plötsligt tvingade denna Nordens näktergal - vete fåglarna vilken bondfågel - mig till det. Det kändes som om den skulle ha talat just om mig och för mig och att bara jag skulle kunna förstå dess hemliga blinkningar. Det dånade i mitt huvud. Jag öppnade min språklåda och på rak arm började jag att lägga ut text om denna dikt och pojken och hela livet och om mig själv mitt i det hela. Johansson lät mig tala. Efter lektionen drog han mig åt sidan och sade att det kanske skulle löna sig att även läsa andra dikter.
Jag har under tidernas lopp läst även Nordens näktergal om och om igen och hört mycket underliga tolkningar, men en så bra dikt töms inte under ett människoliv. För trettio år sedan lade jag förståeligt nog inte stor vikt vid dess välvilliga humor men blev väldigt glad över dess fyndiga och naturliga talesätt. Även detta var ett fynd för mig. I synnerhet fann jag föräldrarnas uppgivenhet som var inlindad i ironi hjärtskärande. Denna uppgivenhet var så välbekant för mig hemifrån: sådant är livet och blir aldrig heller bättre, inbilla dig inte ens något. Samtidigt kände jag igen mig själv i pojkens trots och vilja att på något sätt gottgöra även sina föräldrar.
Diktens självironi skar mig djupt och rejält. Kanske anade jag även något om att sökandet efter ens egen röst ofta hänger ihop med risken att söndra eller att gå sönder. Å andra sidan kan du förvänta dig vild glädje och andning, äventyrets frihet. Du kan komma vart som helst, finna vad som helst. Du behöver bara en sten, ett ord - och mod.
Översättning: Kristina Labart-Bergestad
Tycke och smak:
Min käraste plats är havsstranden, någonstans på Irlands kust - eller hemma på Drumsö
