Susi, Heimo

Jag skrev mina första berättelser på 50-talet för en tidning som hette Viikon kertojat, när jag var i en tillfällig penningknipa. Då märkte jag att skrivandet är en bra och billig hobby. Det har ofta falnat av för långa tider, men jag har värmt upp det igen, när livet annars har verkat bli för mycket rutin. När jag skrev vid sidan om arbetet, begränsades författandet till sketch och skådespel vilka krävde relativt litet sittande. I och med pensioneringen blev det sedan möjligt att sitta längre tider, och så blev det en roman. I arbetslivet hade jag ofta att göra med olika slags yrkesfolk: ingenjörer, jurister, ekonomer, utbildningsplanerare. Var och en trodde sig kunna rädda världen med sina egna läror, psykologen med psykologi och teknikern med teknik, humanisten med sin humanism, naturvetaren med sin naturvetenskap. Varför tror människan på det hon tror? Jag hade redan gjort en gradu i sociologi om ämnet. Min religionslärare i skolan hade trott på Luthers rena lära, min arbetskamrat på Marx. Hur förklarar människan med sin tro världens gång, hur lyckas hon blunda för saker som hon inte kan sammanjämka med sin tro? Intressant! Varför tror man trots allt, även om det skulle vara mycket lättare att inte tro. Fascinerande! Blåser upp sin tro till himlarna och blir även själv uppblåst. Häpnadsväckande! Pensioneringen gav mig tid att bli insatt i populärböcker om vetenskapen, filosofin, religionen och politiken och utvidga min förundran till att omfatta alla områden, lyfta den till existentiell nivå och utsträcka den till evigheten. Den främsta frågan var: Vad i all världen tror sig människan vara för en varelse. I själva verket, om man tänker efter, så söker all litteratur, poesi, drama och prosa svar på det problemet. Jag beslöt att min ålder och erfarenhet gör mig till den rätta personen att utan krumbukter ge svaret. Det är därför jag skriver på en roman. Jag grubblar på den för mig själv innanför fyra väggar, annars skulle jag driva mina närmaste till förtvivlan med trossaker. I min förra roman blev svaret på frågan lite på hälft, i den följande löser jag problemet. Jag har alla förutsättningar till detta. Det viktigaste av dessa är att jag inte själv tror på något, det behöver man inte göra när man är pensionerad. Här utanför mänskligheten ser man dumheter som dumheter. Man lever och dör och ordnar saker enligt dem - ofta mycket fiffigt. (Naturligtvis tror jag själv på en lottovinst, det skulle vara dumt att inte tro.)