Lindén, Zinaida
Laddning av bildfilen
Photograph information
© Janne Aaltonen
Biografiska uppgifter
Svenska Kulturfondens pris 2006, Egentliga Finlands pris 2007.
Lindén var med i Undervisningsministeriets jury beträffande Finlandspriset/ Suomipalkinto år 2007.
"Jag har bott i det forna Sovjetunionen, Finland och Japan. Jag har stort intresse för olika kulturers samverkan. Människan är alltid central för mig i mitt skrivande, oberoende av nationalitet."
Lindén var med i Undervisningsministeriets jury beträffande Finlandspriset/ Suomipalkinto år 2007.
"Jag har bott i det forna Sovjetunionen, Finland och Japan. Jag har stort intresse för olika kulturers samverkan. Människan är alltid central för mig i mitt skrivande, oberoende av nationalitet."
Mera uppgifter om författarens verk
Lindén har publicerat en stor mängd tidningskolumner (Hufvudstadsbladet), en hel del filmrecensioner (Åbo Underrättelser, Ny Tid), essäer (Nya Argus, Finsk Tidskrift) m m.
Textutdrag
För något år sedan träffade jag Paavo, på kaffe hos min grannfru Päivi. Han var en avlägsen släkting till henne, sade hon.
Paavo och jag pratade i flera timmar. Egentligen var det mest jag som pratade. Paavo är ingen ordets konstnär. Han är elektriker. Den längsta meningen han kan få ur sig är: ”En hastig strömökning ledde till överhettning och förstörde kabelns isolering, på så sätt uppstod en kortslutning.”
Paavo och jag pratade i flera timmar. Egentligen var det mest jag som pratade. Paavo är ingen ordets konstnär. Han är elektriker. Den längsta meningen han kan få ur sig är: ”En hastig strömökning ledde till överhettning och förstörde kabelns isolering, på så sätt uppstod en kortslutning.”
Några år tidigare hade han blivit lämnad av sin fru.
Vad sjutton vill finska kvinnor ha? Paavo varken dricker, slåss eller spelar. I Ryssland skulle kvinnfolk köa till en sådan karl. Paavo röker inte ens. Dessutom är han mycket huslig av sig.
Paavos fru ville skiljas därför att hon hade tråkigt med honom, berättade Päivi. Det var något fel på honom liksom. Han var mesig av sig. Och färglös. Inte karl nog.
Med den sistnämnda biten hade han inga problem, det kan jag intyga. Han kunde mäta sig med vilken trettioåring som helst. Under de första veckorna fick jag knappt vara i fred för honom. Ibland gömde jag mig i badrummet eller satt på toaletten tills han somnat.
Genast från början insåg jag att Paavo behövde massor med kärlek.
Honom hade kärleken gått förbi. Knappt hade han blivit född innan hans mamma placerade honom i ett fosterhem. Eller rättare sagt, innan han togs ifrån henne. Hon var ogift och sprang med sjömän. På den tiden tvingade man sådana mammor att lämna bort sina barn.
Kanske Paavos exhustru hade rätt. Kanske han är färglös.
Än sen då? Ska man leva med en påfågel? Sådana kvinnor förstår jag inte. Själv har jag alltid varit lojal av mig. När jag var ung och läste ”Mästaren och Margarita” kände jag mig upprörd. Jag tyckte synd om Margaritas äkta man. Även Anna Kareninas svikne make har alltid haft mitt djupaste medlidande.
Ett halvår senare sålde Paavo sin lägenhet och flyttade in hos mig.
Varför vänta? Vi behöver åtminstone inte lägga oss i var sin tom säng på ålderns höst. Vi gjorde upp planer och drömde om en semester i Spanien. Päivi var mycket glad å våra vägnar.
Problemen började kort efter att Paavo belåtet hade fyllt i två flyttningsblanketter, en till magistratet och en till posten. Där angav han vår gemensamma adress och mitt telefonnummer.
Det var till det numret som en tidningsredaktör ringde en morgon.
Kvinnan sade att hon ville intervjua Paavo. När jag berättade att Paavo var ute och jobbade sade hon att hon behövde hans mobilnummer.
Naturligtvis blev jag förvånad. Vad var Paavo för celebritet? Varför plötsligt en intervju?
”Vi arbetar med en artikelserie om Finlands olösta mordgåtor”, förklarade redaktören. ”Kyllikki Saari, Bodommorden ...”
Jag blev ställd.
”Vänta, men vad har Paavo att göra med sådant?”
Redaktören tystnade.
”Ni är väl hans hustru, eller hur?” frågade hon försiktigt.
”Jo, jag är hans sambo.”
”I så fall har ni säkert hört en hel del om hans mors öde?”
”Hans mor? Hon är länge sedan död ...”
Nu lät kvinnan saklig igen:
”Jag är ledsen, tydligen vet ni ingenting. Det var ett av de mest omtalade fallen i landets kriminalhistoria.”
(Ur ”Lindanserskan”, 2009)
Vad sjutton vill finska kvinnor ha? Paavo varken dricker, slåss eller spelar. I Ryssland skulle kvinnfolk köa till en sådan karl. Paavo röker inte ens. Dessutom är han mycket huslig av sig.
Paavos fru ville skiljas därför att hon hade tråkigt med honom, berättade Päivi. Det var något fel på honom liksom. Han var mesig av sig. Och färglös. Inte karl nog.
Med den sistnämnda biten hade han inga problem, det kan jag intyga. Han kunde mäta sig med vilken trettioåring som helst. Under de första veckorna fick jag knappt vara i fred för honom. Ibland gömde jag mig i badrummet eller satt på toaletten tills han somnat.
Genast från början insåg jag att Paavo behövde massor med kärlek.
Honom hade kärleken gått förbi. Knappt hade han blivit född innan hans mamma placerade honom i ett fosterhem. Eller rättare sagt, innan han togs ifrån henne. Hon var ogift och sprang med sjömän. På den tiden tvingade man sådana mammor att lämna bort sina barn.
Kanske Paavos exhustru hade rätt. Kanske han är färglös.
Än sen då? Ska man leva med en påfågel? Sådana kvinnor förstår jag inte. Själv har jag alltid varit lojal av mig. När jag var ung och läste ”Mästaren och Margarita” kände jag mig upprörd. Jag tyckte synd om Margaritas äkta man. Även Anna Kareninas svikne make har alltid haft mitt djupaste medlidande.
Ett halvår senare sålde Paavo sin lägenhet och flyttade in hos mig.
Varför vänta? Vi behöver åtminstone inte lägga oss i var sin tom säng på ålderns höst. Vi gjorde upp planer och drömde om en semester i Spanien. Päivi var mycket glad å våra vägnar.
Problemen började kort efter att Paavo belåtet hade fyllt i två flyttningsblanketter, en till magistratet och en till posten. Där angav han vår gemensamma adress och mitt telefonnummer.
Det var till det numret som en tidningsredaktör ringde en morgon.
Kvinnan sade att hon ville intervjua Paavo. När jag berättade att Paavo var ute och jobbade sade hon att hon behövde hans mobilnummer.
Naturligtvis blev jag förvånad. Vad var Paavo för celebritet? Varför plötsligt en intervju?
”Vi arbetar med en artikelserie om Finlands olösta mordgåtor”, förklarade redaktören. ”Kyllikki Saari, Bodommorden ...”
Jag blev ställd.
”Vänta, men vad har Paavo att göra med sådant?”
Redaktören tystnade.
”Ni är väl hans hustru, eller hur?” frågade hon försiktigt.
”Jo, jag är hans sambo.”
”I så fall har ni säkert hört en hel del om hans mors öde?”
”Hans mor? Hon är länge sedan död ...”
Nu lät kvinnan saklig igen:
”Jag är ledsen, tydligen vet ni ingenting. Det var ett av de mest omtalade fallen i landets kriminalhistoria.”
(Ur ”Lindanserskan”, 2009)