Varis, Tuula-Liina

Som barn var jag en bokmal som tyckte om att skriva, alltså enligt gängse uppfattning lat. Mitt självförtroende var svagt: jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli nånting.

Barndomen fick ett så abrupt slut att jag kan uppge exakt datum för när det skedde. Därefter irrade jag: studerade utan att avlägga examen, men lyckligtvis nyttiga ämnen som litteratur och det finska språket. Det var snarare slumpen och försynen än mina egna ambitioner som gjorde att skrivandet blev mitt yrke vid 23 års ålder. Slumpen och försynen handlade det också om när jag blev freelance journalist vid fyllda 36. Viktigt med tanke på framtiden var också att jag flyttade bort från Helsingfors. Det tvingade mig att börja skriva "fritt". Året var 1979, och det anser jag vara inledningen på min författarbana, även om mitt första verk kom ut först 1993.

Jag har "glidit in" på skönlitteraturen, men tydligen var detta nödvändigt i mitt fall. Först skulle det där övriga livet levas, män och barn skötas. Det gällde att komma underfund med vad man kan och vågar.

Litteraturen, ett konstant läsande, är väl en utgångspunkt för alla författare, men för mig har också journalistyrket varit en viktig grundval. Därför vill jag fortsättningsvis utöva också det yrket, skriva både snabbt och långsamt, både utdraget och kortfattat, både beständigt och flyktigt.

Journalismen håller mina fötter på jorden. Jag skyggar för all slags romantisering eller upphöjning av författaryrket; mina förebilder är mångsidiga författare som inte håller sig inom en enda fålla och inte ringaktar någon genre. Mitt motto kunde lånas av Tjechov som uttryckte det så här: "Jag skriver vad som helst, utom angivelser".

Smaksaker:

Om världen tillät endast en författare må det vara Tjechov, om världen tillät två skulle den andra vara Gogol. Alla andra kommer därefter på längre eller kortare avstånd.

Som barn identifierade jag mig starkt med två fiktiva personer: Månviks Emily och Villa Villekullas Pippi. Först som vuxen har jag förstått hur lika personlighet de har. Kanske jag fortfarande identifierar mig med dem, i alla fall har jag inte gjort det med någon annan.

Platser är också viktiga: Månvik och Villa Villekulla. Platser jag skulle vilja besöka, kanske vistas en längre tid där. I verkliga livet trivs jag bra hemma, vid arbets- och matbordet och i min egen säng. På sommaren är stugan hemma och därför kär såsom stranden på vilken stugan finns. Och skogen, som omger stugan. Kärast av världens städer är Prag; oberoende av system en alltid lika vacker, intelligent, konstnärlig och en aning vemodig stad.

Jag skulle gärna sitta vid middagsbordet med Anton Tjechov och på krogen med Eino Leino. 1800-talets slut och 1900-talets början är en fascinerande tid, förunderligt ung och lovande. Det skulle vara trevligt att sticka sig in i en tid som inte präglas av cynisk materialism. Just de tusen utrycksformer den tar sig är vår tids mest irriterande och deprimerande fenomen.

Översättning: Britt Gaut

Biografiska uppgifter

föräldrar:
far Kalle Puuppo, mor bokförerskan Aili Emilia Kulonen

jobb:
redaktör vid Kansan Uutiset 1965-1979, kolumnist vid Suomen Kuvalehti 1990-1996, vid Kotiliesi 1997-, vid tidningen Kunta ja me 1987-1999, Books from Finland, tidningen Eläkeläinen, redaktör för televisonsprogrammet Kirjan A&Ö ; medarbetare vid ett flertal tidningar

studier:
studerat finska , inhemsk litteratur, Finlands historia och socilogi vid Åbo universitet 1960-1964

litterära priser:
Nordkarelens journalistpris1988
Statens informationspris 1994
Runebergpriset kandidat 1994
Haavikko-fondens Marja-Liisa Vartio-pris 1996
Joensuu stadens konstpris 1999
Runebergpriset 2000 (Maan päällä paikka yksi on)
Cay Sundström-pris 2000
Årets freelancer 2002
Årets ledtråd 2005 (Vaimoni)
Savonia-priset kandidat 2006