Agricola, Mikael
Laddning av bildfilen
Biografiska uppgifter
Mikael Agricola föddes i Torsby i Pernå socken omkring 1510, hans exakta födelsedatum är okänt. Hans far hette Olof, men moderns namn är höljt i dunkel. Mikael Agricolas hemgård döptes sedermera efter systersonen till Sigfrids. Forskarna har länge tvistat om huruvida det talades finska eller svenska i Mikael Agricolas hem. I alla fall kom han att till fullo behärska det finska språket.
Den unge Mikael Olofssons exceptionella begåvning framträdde tidigt och på 1520-talet skickades han till Viborg för att studera. Det var där han antog namnet Agricola som betyder jordbrukare. 1528 blev Agricola skrivare hos biskop Martinus Skytte. Den riktiga "reformationsgnistan" fick Agricola när han genom Petrus Särkilaks kom i kontakt med Martin Luthers lära. Agricola vigdes till präst och inspirerades av Luthers postilla i sina predikningar.
1536 skickades Agricola till Wittenberg i Tyskland för vidare studier. Eftersom han vigts till präst i Finland behövde han inte ägna sig åt teologiska studier, utan kunde koncentrera sig på språk och andra humanistiska ämnen. Luther lärde han känna främst genom dennes skrifter. Agricola var en flitig och begåvad student och tog sin magistersexamen år 1539.
Efter återkomsten till Finland blev Mikael Agricola kanik vid domkapitlet i Åbo. Han tjänstgjorde också som rektor för Katedralskolan, men han hade svårigheter med eleverna som han kallade för otämjda djur. Överhuvudtaget tycks undervisningen för Agricola ha känts som en tung börda. Senare råkade han i gräl med Gustav Vasa som år 1548 avsatte honom från rektorstjänsten.
Vid samma tid gifte sig Agricola med Birgitta Olofsdotter. De fick en son, Kristian, som senare verkade som biskop i Tallinn där han blev adlad (1584). Efter Mikael Agricolas död gifte Birgitta Olofsdotter om sig med Henrik Jacobsson som var rektor för Åbo skola.
Agricola lät sig inte nedslås av att han blev avsatt från sin tjänst utan var fortfarande aktiv inom stiftet. Som rådgivare åt äldre biskop Martinus Skytte gjorde han visitationsresor runt om i stiftet. Därtill hängav han sig åt sitt översättande. Den gamle biskopen dog i slutet av 1550, men Gustav Vasa dröjde med att tillsätta den nya biskopstjänsten. Först år 1554 delade kungen in Finland i två stift och Agricola blev biskop i Åbo.
Tyvärr blev Agricolas tid som biskop kort. Kriget mot Ryssland utbröt 1555 och kastade sin skugga över hela Agricolas biskopsperiod. 1557 beordrade kungen Agricola att delta i den fredsexpedition som åkte till Ryssland för att förhandla. Den två månader långa resan blev ödesdiger för Agricola. Han insjuknade under återfärden och dog i Nykyrka socken den 9 april 1557.
Merparten av Mikael Agricolas livsverk utgjordes av översättningar och omarbetningar av kyrkliga texter. Samtidigt gjorde han en grundläggande insats som skapare av ett finskt skriftspråk. Hans ordval har huvudsakligen sitt ursprung i den finska som talades i Egentliga Finland. ABC-bokens inledande rimmade vers på knittel är den äldsta bevarade nedtecknade dikten skriven på finska. Agricola hittade på en stor mängd nya ord som fortfarande lever i dagens finska språk, till exempel ajallinen (tidsmässig), inhimillinen (human), jokapäiväinen (alldaglig), velvollinen (förpliktad), esikuva (förebild), hallitus (regering), lohikäärme (drake) osv.
text: Pasi Hynninen
Källor:
Gummerus, Jaakko: Mikael Agricola. Teoksessa Kansallinen elämänkerrasto I. Porvoo, WSOY, 1927 Heininen, Simo: Mikael Agricola. Teoksessa Kansallisbiografia 1. Helsinki, SKS, 2003 - (hittas även på www.kansallisbiografia.fi ) Heininen, Simo: Nuori Mikael Agricola. Suomi 120,3. Helsinki, SKS (Karisto), 1976 Palmunen, Einar: Mikael Agricola: bibliografinen opas. Tietolipas 23. Helsinki, SKS, 1961 Tarkiainen, Viljo, Tarkiainen, Kari: Mikael Agricola: Suomen uskonpuhdistaja. Keuruu, Otava, 1985
Den unge Mikael Olofssons exceptionella begåvning framträdde tidigt och på 1520-talet skickades han till Viborg för att studera. Det var där han antog namnet Agricola som betyder jordbrukare. 1528 blev Agricola skrivare hos biskop Martinus Skytte. Den riktiga "reformationsgnistan" fick Agricola när han genom Petrus Särkilaks kom i kontakt med Martin Luthers lära. Agricola vigdes till präst och inspirerades av Luthers postilla i sina predikningar.
1536 skickades Agricola till Wittenberg i Tyskland för vidare studier. Eftersom han vigts till präst i Finland behövde han inte ägna sig åt teologiska studier, utan kunde koncentrera sig på språk och andra humanistiska ämnen. Luther lärde han känna främst genom dennes skrifter. Agricola var en flitig och begåvad student och tog sin magistersexamen år 1539.
Efter återkomsten till Finland blev Mikael Agricola kanik vid domkapitlet i Åbo. Han tjänstgjorde också som rektor för Katedralskolan, men han hade svårigheter med eleverna som han kallade för otämjda djur. Överhuvudtaget tycks undervisningen för Agricola ha känts som en tung börda. Senare råkade han i gräl med Gustav Vasa som år 1548 avsatte honom från rektorstjänsten.
Vid samma tid gifte sig Agricola med Birgitta Olofsdotter. De fick en son, Kristian, som senare verkade som biskop i Tallinn där han blev adlad (1584). Efter Mikael Agricolas död gifte Birgitta Olofsdotter om sig med Henrik Jacobsson som var rektor för Åbo skola.
Agricola lät sig inte nedslås av att han blev avsatt från sin tjänst utan var fortfarande aktiv inom stiftet. Som rådgivare åt äldre biskop Martinus Skytte gjorde han visitationsresor runt om i stiftet. Därtill hängav han sig åt sitt översättande. Den gamle biskopen dog i slutet av 1550, men Gustav Vasa dröjde med att tillsätta den nya biskopstjänsten. Först år 1554 delade kungen in Finland i två stift och Agricola blev biskop i Åbo.
Tyvärr blev Agricolas tid som biskop kort. Kriget mot Ryssland utbröt 1555 och kastade sin skugga över hela Agricolas biskopsperiod. 1557 beordrade kungen Agricola att delta i den fredsexpedition som åkte till Ryssland för att förhandla. Den två månader långa resan blev ödesdiger för Agricola. Han insjuknade under återfärden och dog i Nykyrka socken den 9 april 1557.
Merparten av Mikael Agricolas livsverk utgjordes av översättningar och omarbetningar av kyrkliga texter. Samtidigt gjorde han en grundläggande insats som skapare av ett finskt skriftspråk. Hans ordval har huvudsakligen sitt ursprung i den finska som talades i Egentliga Finland. ABC-bokens inledande rimmade vers på knittel är den äldsta bevarade nedtecknade dikten skriven på finska. Agricola hittade på en stor mängd nya ord som fortfarande lever i dagens finska språk, till exempel ajallinen (tidsmässig), inhimillinen (human), jokapäiväinen (alldaglig), velvollinen (förpliktad), esikuva (förebild), hallitus (regering), lohikäärme (drake) osv.
text: Pasi Hynninen
Källor:
Gummerus, Jaakko: Mikael Agricola. Teoksessa Kansallinen elämänkerrasto I. Porvoo, WSOY, 1927 Heininen, Simo: Mikael Agricola. Teoksessa Kansallisbiografia 1. Helsinki, SKS, 2003 - (hittas även på www.kansallisbiografia.fi ) Heininen, Simo: Nuori Mikael Agricola. Suomi 120,3. Helsinki, SKS (Karisto), 1976 Palmunen, Einar: Mikael Agricola: bibliografinen opas. Tietolipas 23. Helsinki, SKS, 1961 Tarkiainen, Viljo, Tarkiainen, Kari: Mikael Agricola: Suomen uskonpuhdistaja. Keuruu, Otava, 1985
Mera uppgifter om författarens verk
Skrifter:
ABC-kiria (ABC-boken) 1543
Den finska litteraturens debutverk. Förutom alfabetet och räkneorden innehåller den en slags komprimerad introduktion till kristendomen, nämligen de tio budorden, trosbekännelsen, Fader vår, Ave Maria samt instiftelseorden till dopet, konfirmationen och nattvarden.
Rucouskiria Bibliasta (Bönebok ur bibeln) 1544
En handbok för präster innehållande böner både för gudstjänster och privat andligt bruk. Boken inleds med ett kalendarium med astrologiska noteringar samt anteckningar om bl.a. väderleksförhållanden, hälsovård och teologi. Därpå följer fyra förord som är skrivna på versmått och vari Agricola rekommenderar boken för prästerskapet. Därefter följer bönerna som indelats i tre avsnitt. I det första avsnittet hänför sig bönerna till bibeln, i det andra huvudsakligen till äldre katolska böner, i det tredje bl.a. till reformationstidens bönelitteratur. Det är uppenbart att detta är Agricolas mest självständiga verk.
Se Wsi Testamenti (Nya testamentet) 1548
Agricola började översätta Nya testamentet redan under studietiden i Wittenberg. Som källor använde han bl.a. grekiska, latinska, tyska och svenska versioner. Förutom den heliga texten ingår också uppgifter om kristendomens inträde i Finland, om landskapsindelningen i vårt land, om dialekter samt Agricolas redogörelse för varför Nya testamenetet i huvudsak är översatt på åboländsk dialekt.
Käsikiria Castesta ia muista Christikunnan Menoista (Handbok i dopet och andra handlingar inom kristendomen) 1549
Innehåller trösteord för sörjande, sjuka och döende samt formulären för dop, vigsel och begravning. De är översatta ur verk av Olaus Petri, Luther och Caspar Huberinus.
Messu eli Herran Echtolinen (Mässa) 1549
Texten handlar om gudstjänstordningen och är översatt enligt Olaus Petri svenska mässa och är också delvis hämtad ur handskrifter om gamla finska gudstjänstformulär. Som en bekräftelse på att han haft för avsikt att översätta hela Bibeln till finska bifogade Agricola avslutningsvis de fyra första kapitlen ur Första Moseboken.
Se meiden Herran Jesusen Christusen pina, ylesnousemus ia taiuaisen Astumus, niste Neliest Euangelisterist Coghottuon (Vår Herre Jesus Christus lidande, uppståndelse och himmelsfärd, samlade ur de fyra evangelierna) 1549
Skriften är en sammanfattning ur de fyra evangelierna om Jesu lidandes historia (passionshistorien). Texterna lästes under den stilla veckans gudstjänster. Som förebild har Agricola använt Johannes Bugenhagens passionshistoria som var sin tids bästsäljare med över sjuttio upplagor.
Dauidin Psaltari (Davids Psaltare) 1551
Agricola tog nu på allvar itu med Gamla testamentet. Hans översättning av Psaltaren utgår från Vulgata, Luthers bibel och den svenska bibelutgåvan från 1541. Efter Agricolas död meddelade Paul Juusten att det inte var Agricola utan elever ur Katedralskolan som gjort Psaltaröversättningen. Det förefaller ändå troligt, att det är Agricola själv som ansvarar för en stor del av den finska texten. Den börjar, liksom så många av Agricolas skrifter, med ett förord vari han redogör för Davids liv och leverne och rekommenderar texten som läsning och tröst i svåra stunder samt avslutningsvis anklagar det finska prästerskapet för lättja. Enligt många är det sista avsnittet, där Agricola lämnar en förteckning över de hedniska gudarna i Tavastland och Karelen, bokens intressantaste. Han nämner tolv för vardera landskapet, men fortfarande är en del av gudarnas ursprung höljt i dunkel. Tack vare den här förteckningen har Agricola utnämnts till den finska religionshistoriens fader.
Weisut ia Ennustoxet Mosesen Laista ia Prophetista Wloshaetut (Psalmer och spådomar hämtade ur Mose lagar och profetior) 1551
Agricola fortsatte att översätta valda delar ur Gamla testamenetet, i den här översättningen ingår bland annat de nio första så kallade små profetiorna.
Ne Prophetat Haggai, Sachar ia Maleachi (Profeterna Haggai, Sachar och Maleachi) 1552
Innehåller de tre sista små profetiorna samt utdrag ur Moseböckerna.
I förordet till Weisut ia Ennustoxet framför Agricola en förhoppning om att hela Bibeln skulle översättas till finska, men projektet förföll på grund av penningbrist. Det dröjde nästan hundra år innan hela Bibeln slutligen var översatt till finska. Först 1642 såg den första finska versionen i sin helhet dagens ljus.
ABC-kiria (ABC-boken) 1543
Den finska litteraturens debutverk. Förutom alfabetet och räkneorden innehåller den en slags komprimerad introduktion till kristendomen, nämligen de tio budorden, trosbekännelsen, Fader vår, Ave Maria samt instiftelseorden till dopet, konfirmationen och nattvarden.
Rucouskiria Bibliasta (Bönebok ur bibeln) 1544
En handbok för präster innehållande böner både för gudstjänster och privat andligt bruk. Boken inleds med ett kalendarium med astrologiska noteringar samt anteckningar om bl.a. väderleksförhållanden, hälsovård och teologi. Därpå följer fyra förord som är skrivna på versmått och vari Agricola rekommenderar boken för prästerskapet. Därefter följer bönerna som indelats i tre avsnitt. I det första avsnittet hänför sig bönerna till bibeln, i det andra huvudsakligen till äldre katolska böner, i det tredje bl.a. till reformationstidens bönelitteratur. Det är uppenbart att detta är Agricolas mest självständiga verk.
Se Wsi Testamenti (Nya testamentet) 1548
Agricola började översätta Nya testamentet redan under studietiden i Wittenberg. Som källor använde han bl.a. grekiska, latinska, tyska och svenska versioner. Förutom den heliga texten ingår också uppgifter om kristendomens inträde i Finland, om landskapsindelningen i vårt land, om dialekter samt Agricolas redogörelse för varför Nya testamenetet i huvudsak är översatt på åboländsk dialekt.
Käsikiria Castesta ia muista Christikunnan Menoista (Handbok i dopet och andra handlingar inom kristendomen) 1549
Innehåller trösteord för sörjande, sjuka och döende samt formulären för dop, vigsel och begravning. De är översatta ur verk av Olaus Petri, Luther och Caspar Huberinus.
Messu eli Herran Echtolinen (Mässa) 1549
Texten handlar om gudstjänstordningen och är översatt enligt Olaus Petri svenska mässa och är också delvis hämtad ur handskrifter om gamla finska gudstjänstformulär. Som en bekräftelse på att han haft för avsikt att översätta hela Bibeln till finska bifogade Agricola avslutningsvis de fyra första kapitlen ur Första Moseboken.
Se meiden Herran Jesusen Christusen pina, ylesnousemus ia taiuaisen Astumus, niste Neliest Euangelisterist Coghottuon (Vår Herre Jesus Christus lidande, uppståndelse och himmelsfärd, samlade ur de fyra evangelierna) 1549
Skriften är en sammanfattning ur de fyra evangelierna om Jesu lidandes historia (passionshistorien). Texterna lästes under den stilla veckans gudstjänster. Som förebild har Agricola använt Johannes Bugenhagens passionshistoria som var sin tids bästsäljare med över sjuttio upplagor.
Dauidin Psaltari (Davids Psaltare) 1551
Agricola tog nu på allvar itu med Gamla testamentet. Hans översättning av Psaltaren utgår från Vulgata, Luthers bibel och den svenska bibelutgåvan från 1541. Efter Agricolas död meddelade Paul Juusten att det inte var Agricola utan elever ur Katedralskolan som gjort Psaltaröversättningen. Det förefaller ändå troligt, att det är Agricola själv som ansvarar för en stor del av den finska texten. Den börjar, liksom så många av Agricolas skrifter, med ett förord vari han redogör för Davids liv och leverne och rekommenderar texten som läsning och tröst i svåra stunder samt avslutningsvis anklagar det finska prästerskapet för lättja. Enligt många är det sista avsnittet, där Agricola lämnar en förteckning över de hedniska gudarna i Tavastland och Karelen, bokens intressantaste. Han nämner tolv för vardera landskapet, men fortfarande är en del av gudarnas ursprung höljt i dunkel. Tack vare den här förteckningen har Agricola utnämnts till den finska religionshistoriens fader.
Weisut ia Ennustoxet Mosesen Laista ia Prophetista Wloshaetut (Psalmer och spådomar hämtade ur Mose lagar och profetior) 1551
Agricola fortsatte att översätta valda delar ur Gamla testamenetet, i den här översättningen ingår bland annat de nio första så kallade små profetiorna.
Ne Prophetat Haggai, Sachar ia Maleachi (Profeterna Haggai, Sachar och Maleachi) 1552
Innehåller de tre sista små profetiorna samt utdrag ur Moseböckerna.
I förordet till Weisut ia Ennustoxet framför Agricola en förhoppning om att hela Bibeln skulle översättas till finska, men projektet förföll på grund av penningbrist. Det dröjde nästan hundra år innan hela Bibeln slutligen var översatt till finska. Först 1642 såg den första finska versionen i sin helhet dagens ljus.