Gripenberg, Bertel

Johannes Gripenberg utnämndes till guvernör i S:t Michels län 1889, då familjen flyttade till S:t Michel och den som fennoman kände fadern satte sin son i det finskspråkiga S:t Michels lyceum. Gripenberg kände sig utanför bland sina finskspråkiga skolkamrater och nu började hans svenskhet spira, som senare blev fanatisk. Familjen flyttade till Helsingfors 1891, då Johannes Gripenberg utnämndes till senator. Bertel Gripenberg överflyttade till Finska Normallyceum. Då Gripenberg var 14 år gammal år 1983 dog hans far och familjen gick mot ekonomiskt svårare tider.

Samma år började Gripenberg vid Fredrikshamns kadettskola, men orkade inte länge med den fysiskt och psykiskt tunga skolan, utan rymde därifrån till sin mor i Helsingfors år 1895. Gripenberg tog tungt sitt misslyckande på den militära banan och kände att han hade svikit släktens stolta officerstraditioner. År 1896 fortsatte han sina studier vid Nya svenska läroverket, en privat skola för pojkar. Den förfinade kamratkretsen och skolans aristokratiska anda passade Gripenberg väl och han trivdes utmärkt i skolan. Våren för studentskrivningarna år 1898 insjuknade Gripenberg i en elakartad ögonsjukdom och måste isoleras för flera veckor. Han deltog i studentskrivningarna samma höst. Följande år inledde Gripenberg juridikstudier vid Helsingfors universitet, men de slutfördes aldrig. Ögonsjukdomen var åtminstone en delorsak härtill.

Kvinnor och kärlek

I början av 1900-talet lärde Gripenberg i Helsingfors känna skådespelerskan Elli Tompuri, som Gripenberg förälskade sig i passionerat och hon blev diktarens litterära inspiration. Det unga paret tillbringade en tid tillsammans i Paris, men deras kontakt svalnade dock ganska snabbt.

Gripenberg fann snart en ny musa, då han år 1904 flyttade till Kojo gård i Tammela som hemlärare för godsägare Ernst Wahrens son. Den nya förälskelsen var Hanna Brummer, som då var endast 13 år. Paret förlovade sig hemligt, men måste bryta förlovningen några år senare p.g.a. flickans familjs krav. Efter att Hanna Brummer hade skilt sig från sin första man, flammade kärleken mellan Gripenberg och Brummer upp på nytt och paret gifte sig år 1915. Äktenskapet varade till Gripenbergs död och paret fick två söner.

Tavastland

Största delen av sitt liv bodde Gripenberg i olika delar av Tavastland. Gripenberg fäste sig djupt vid det tavastländska landskapet och han var en ivrig trädgårdsmästare och jägare. Han hade flera jakthundar och hästar. Speciellt känslosamt beskriver han sin första hund pointern Black Arrow. Gripenbergs bodde i Sääksmäki först i villan Alapohja och senare på Malmtorp egendom. Gripenberg vistades regelbundet på sanatorier utomlands p.g.a. sin ögonsjukdom, som ständigt återkom.

Åren 1927-1934 bodde Gripenbergs i Diktarhemmet i Borgå. Därefter flyttade de till Harju gård i Padasjoki.

Litterär bana och diktning

Bertel Gripenberg var en produktiv författare och hans produktion, som i huvudsak utgörs av lyrik, omspänner tidsmässigt nästan 50 år.

Hans lyriska produktion indelas grovt i tre perioder. Gripenbergs debutdiktsamling Dikter utkom år 1903 och inledde perioden, som kallas hans ungdomslyrik. Den första periodens lyrik skildrar kärlekslivet och livets hänförelse. Under början av 1900-talet hörde Gripenberg till den radikala Euterpe-gruppen. Euterpe-gruppen understödde individualism och radikalism till sin yttersta gräns, prisade fri kärlek och erotik och godkände inte traditionella sedlighetsuppfattningar. De motsatte sig också häftigt statskyrkans förmyndarmentalitet och förnekade kristendomen. Debutsamlingens innehåll från Euterpe-gruppens tid ansågs då den utkom betänklig till sitt idéinnehåll och sin moral, men samlingen var dock en stor framgång. Under sin ungdomsdiktningsperiod lanserade Gripenberg också de för honom senare så utmärkande kamp- och krigsdikterna. Gripenbergs andra period karaktäriseras av naturlyrik och Tavastlands förhärligande. Den tredje periodens diktning är krigsdiktning fylld av patos och fosterländskhet. Sin sista diktsamling Sista Ronden utgav han år 1941.

Förutom lyrik skrev Gripenberg några skådespel och prosa. Dessutom skrev han flitigt om sin politiska åskådning i många olika tidningar. Gripenberg har också gjort många översättningar. Självbiografin De var de tiderna utgavs 1943. Gripenberg verkade som ordförande för Finlands Svenska författareförening 1919-20. Gripenberg erhöll statens litteraturpris nio gånger. Han var kandidat för Nobelpriset i litteratur 1931. Gripenberg blev hedersdoktor vid Helsingfors universitet år 1932.

Gripenberg har speciellt prisats för sitt virtuosa språkbruk och sin tekniskt mästerliga lyriska form. Gripenbergs lyrik är till sin form traditionell, men han publicerade också en samling Den hemliga glöden som parodi på modernismen under pseudonymen Åke Erikson. Gripenberg har ett stadigt rykte som politisk diktare.

Tankar och högerextremism

Den unge Gripenbergs idévärld stämplades av de aristokratiska kretsarna i barndomens S:t Petersburg och beundran för monarki och kejsarvälde, som rotat sig där. Gripenberg förhöll sig alltid synnerligen kyligt mot Ryssland och ryskhet. Under senare skolår började Gripenbergs idealism stämplas av svenskhet och han upplevde finskheten som ett direkt hot mot sig själv och finlandssvenskheten i allmänhet. Gripenberg gjorde starkt uppror mot sin fars fennomana idéer. Gripenberg drömde om en militärbana, som hedrade förfädernas traditioner och upplevde sin misslyckade kadettbana direkt som ett bedrägeri mot släktens traditioner.

I kretsen kring den radikala Euterpe-gruppen fann Gripenberg likasinnade kamrater. Gruppen bestod av unga intellektuella, som stödde individualism och radikalism, hyllade fri kärlek och erotik, förkastade traditionella moralbegrepp och förnekade kristendomen. Gripenberg var en av sin tids mest lovande finlandssvenska unga författare, vars tal och politiska åsikter man lade märke till.

Före inbördeskriget 1918 förstärktes Gripenbergs syn på sig själv som en medlem av en förtryckt aristokrati och likaså ett direkt hat mot socialismens monster. Också Gripenbergs rassyn förstärktes och han prisade den vita rasen. Gripenbergs misstankar mot folket yttrade sig tidvis som direkt underklasshat. Gripenberg hade redan i detta skede starka tyska sympatier.

Inbördeskriget år 1918 var den viktigaste händelsen i Gripenbergs liv. Han deltog i kriget i de vitas led. Äntligen blev Gripenberg fri från den skam rymningen från kadettskolan lett till och han kände att han hedrade släktens officerstraditioner. Indelningen i vita-röda under medborgarkriget ersatte finskhets-svenskhets-indelningen i Gripenbergs tankevärld. Gripenberg var en avgjort politisk diktare och lovsjöng det vita Finland. Han kände ett fanatiskt hat mot de röda och detta framgick tydligt i hans diktning. Gripenberg identifierade sig efter kriget kraftigt med det finska folket, som för Gripenberg var det samma som det vita Finland. Gripenberg fann äntligen ett identifikationsobjekt för sig själv och kände sig inte längre som en utomstående eller utlandssvensk.

Efter kriget flyttade Gripenbergs till Malmtorp egendom i Sääksmäki och Bertel Gripenberg anslöt sig till Sääksmäki skyddskårsverksamhet. Gripenbergs förhållande till sina politiska motståndare var alltid starkt emotionellt och aggressivt. Tillsammans med några likasinnade planerade Gripenberg till och med en sammansvärjning mot republiken, men drog sig dock ur projektet i tid. Gripenbergs häftiga tidningspolemik väckte med tiden förbittring också i högerkretsar och till och med hans egna meningsfränder drog sig ur Gripenbergs skriverier och opinionsyttringar.

År 1930 började Gripenberg, inspirerad av Lapporörelsen och allmänt motstånd mot kommunismen, propagera för Lapporörelsen i Borgå och skrev ivrigt om ämnet i Borgåbladet. Borgå Lappokommitté, som Gripenberg ledde, ordnade bl.a. en bondemarsch och delade ut flygblad, där maktmedierna anklagades för censur.

Under andra världskriget beundrade Gripenberg Tyskland och ansåg att Finlands enda utväg att klara sig ur kriget var en allians med Tyskland. Gripenberg var entusiastisk i kampen mot kommunismen och bolsjevikerna. Han stämplades som nazist, men själv avvisade han skarpt beskyllningarna efter kriget. Beskyllningarna fann Gripenberg löjliga, emedan nationalsocialismen var detsamma som socialism, som i alla former var motbjudande för Gripenberg. Gripenberg undkom alla följder för sina åsikter i motsats till många av sina vapenbröder.

Som en spännande kuriositet visar sig författaren Maxim Gorkis flyktfärd, som Gripenberg tillsammans med Axel Gallen-Kallela organiserade år 1905 efter ryska revolutionen. Gripenberg var ju en seg ryss- och bolsjevikhatare. Senare skrev Gripenberg i sina memoarer i nedsättande ton om Gorkis otillräknelighet, hur denne som ryss inte kunde vara annat än på fel spår med sina politiska åsikter.

Bertel Gripenberg var sjuk under sina sista levnadsår och dog år 1947 i Sverige.

Text: Katja Jokiniemi

Källor

Finländska gestalter VII ; Dröm och handling (1968). Ekenäs. Ekenäs tryckeri.
Bertel Gripenberg (1943): Det var de tiderna. Helsingfors. Schilds.
Lauri Hyvämäki (1971): Sinistä ja mustaa ; Tutkielmia Suomen oikeistoradikalismista. Helsinki. Otava
Jarl Louhija (1959): Symbolit ja kielikuvat Bertel Gripenbergin tuotannossa. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 258. Osa.
Helsinki. Suomalaisen kirjallisuuden seura
Suomen kirjailijat 1809-1916 (1993). Helsinki. Suomalaisen kirjallisuuden seura.