Thehuset Augustimånen

En sak hade kapten Fisby snabbt lärt sig: när man satt som kommendant i en liten by på en ockuperad japansk ö var det slumpen och inte Washington som bestämde vad som skulle hända. Fisbys chef, gamle argsinte överste Purdy, hade lagt upp jättelika behjärtade efterkrigsprogram: skolbyggen, förbättrad hygien, ordnad affärsverksamhet - för att inte tala om Demokratiska kvinnoförbundet, överstinnans älsklingsidé. Programmet hade bara ett fel: det var ingen som brydde sig om det. Fisby svor ve och förbannelse över det lata och lyckliga byfolket, och värre blev det när två sköna geishor slog sig ner i byn. Vem brydde sig om bevattningsdammar och potatisplockning och Demokratiska kvinnoförbundet när Första Blomman och Lotusblomman deklamerade månskenspoesi eller knäppte på gitarren? Snart var hela byn frenetiskt sysselsatt med att bygga geishorna ett riktigt tehus, med lotusdamm och allt - och det stod inte på förrän kapten Fisby var den ivrigaste vid bygget. Utan att han riktigt visste hur det hade gått till hade han blivit som en av de andra sorglösa infödingarna, fjärran från pappersexercis och outförbara världsförbättrarplaner. Fisby var lycklig, mycket lycklig...

(baksidestext)