De små stegen

Han var drygt två och ett halvt år, när han första gången upptäckte månen. Möjligt är ju, att han sett den redan tidigare, inte på landet i augusti, ty då hade den för sena vanor för honom, kanske däremot under våren eller vintern; men i varje fall hade han tydligen aldrig kommit till den uppfattningen att den var någonting att särskilt titta på bland allt annat som lyste upp en ännu inte mörklagd jord. Men så en söndag eftermiddag på hösten fick han plötsligt syn på den, där den stod över Svea livgardes kasern, stor, rund och blank, och han hejdade sig i sitt sysslande med dockan Nåna, som blev hängande med huvudet nedåt och såg jämmerligare ut än någonsin. Efter ett par ögonblick av fullständig försjunkenhet skyndade han fram till fönstret och klättrade upp på stolen. [---]


Ur Kring en ung man (De små stegen, 1948)