Abrahamsson, Sten-Erik

Födelseort

Hemort eller -orter

Död

Upphovsmannens språk

Verk

Typ

romaner

Typ

novellsamlingar

Typ

romaner

Typ

romaner

Författarens egna ord

Mitt skrivande är alltid verklighetsanknutet, men läsaren bör alltid
minnas att stoffet behandlas på ett fritt, skönlitterärt sätt. I novellerna
har jag ofta utgått från egna erfarenheter men också här gör läsaren
klokt i att inte sammanblanda den fiktiva huvudpersonen i berättelserna
med författaren.

Biografiska uppgifter

Mariehamnaren Sten-Erik Abrahamsson (1936-2009) var utbildningschef vid Ålands landskapsstyrelse och lektor i svenska vid Åbo Akademi. Abrahamsson publicerade noveller i olika antologier och tidskrifter och recenserade också böcker i Arbetarbladet.

Debutboken Där fanns en stad (1987) är en historisk roman med dokumentära inslag som beskriver det nygrundade Mariehamn sett genom författarens farmorsfars, Otto Wilhelm Erikssons, ögon. Kända personer som till exempel köpmannen Nikolaj Sittkoff figurerar i romanen som visar läsaren på sociala klyftor och deras framväxt. Där fanns en stad fortsättes av Stadens döttrar (2003) och den tredje delen av Sten-Erik Abrahamssons triologi om en sjömanssläkt i Mariehamn heter Stad i skugga (2007).

2007 fick Sten-Erik Abrahamsson emotta pris från Svenska Litteratursällskapet.
(bibliotek.ax)

Studier
fil mag. 1961, fil. lic. 1968 (svenska, litteratur, historia, pedagogik) Åbo Akademi

Hobbier
fotvandring, skidåkning, samhällsfrågor, litteratur, teater

Utmärkelser
Ålands landskapsstyrelses litteraturstipendium 2003

Mera uppgifter om författarens verk

Romaner
Där fanns en stad. Söderström 1987
Stadens döttrar. PQR-kultur 2003

Noveller
Lära sig spelet. Abacus 2000

Annat
Tåga i motvind. Socialdemokrati på svenska i Åbo 1903-2003. Tillsammans med Anna Bondestam. Åbo socialdemokrater r.f. 2003

Ett stort antal artiklar, recensioner m.m. i tidskrifter och dagpress fr.o.m. 1970-talet. Bl.a. Finsk tidskrft, Nya Argus, Hufvudstadsbladet, Arbetarbladet, Nya Åland, Åbo Underrättelser.

Textutdrag

Slutet på titelnovellen i samlingen Lära sig spelet


--------

Tennisspelarna har kommit igång igen. Röster och ljudet av slag tränger ner i gropen. Men Folke bryr sig inom längre om att lyssna. - Kopplingen ska fram, om han så ska dränka sig i gropen... Han kastar upp leran som nu är en lös välling. I grå kaskader flyger leran över gropkanten.

Mitt i hans ilska, plötsligt, hörs en klart röst. - Akta nu lite, vettja! - En kort tystnad. - Är det här du jobbar!? - Folke har inte hört att spelet slutat. Pojkarna är på väg hem. Från cykeln har Ove sett ner i gropen och känt igen honom.

- Jo, jo jag håller på att ta fram en koppling som jag ska reparera i morron skriker han gällt. - Febrilt förklarar han hurdan koppling det är och att han nog ska klara av det snabbt i morgon.

- Men fy fan, så du ser ut! - De tittar alla på honom. - Arbete ger hälsa och välstånd, fyller någon i bakgrunden i. Rösten låter försmädlig tycker Folke.

Han ser på sig själv. Helt nersmetad. Han känner att lervattnet rinner i ansiktet och att håret är hopklibbat av lera och svett. Stövlarna är fulla av vatten. I handen har han en nersmetad spade. Han tittar upp ur gropen och hans ansikte är långt under deras fotsulor.

Tennisspelarna är svettiga i håret efter matchen. De har ljusa tenniströjor på sig. De håller i sina racketar. De stiger försiktigt för att inte smutsa de vita tennisskorna. Nyfiket och lite undrande tittar de ner i gropen.

- Nej, nu måste jag hem och äta, säger en av dem plötsligt. De andra följer efter och alla cyklar i väg. Folke hör att de skrattar men uppfattar inte vad de säger. Han börjar gräva igen.

Leran skvätter och han är genomvåt. - Perkeles skitvälling. Jävla lera. Förbannade rör. Helvetes herrar.

Svordomarna kommer av sig själva, de rinner ut honom. Den sista har han lärt av Soinio. Halvhögt väste Soinio fram nere i diket, när en karl i ljusa byxor skällde på honom för att grävarna hade skadat en rosenbuske. - Varför gräver inte herrarna själva, när dom alltid vet bäst, hade Soinio efteråt ropat nere i diket. Efteråt, efter det att karln lugn och säker hade gått sin väg.

Folke lugnar sig nu, arbetar metodiskt. - Vem ger sig för så lite. Kopplingen ska fram! Frenetiskt kastar han upp vattenblandad lera. - Där är den jäkeln. - Han känner röret med spaden och den sista leran gräver han bort med händerna. Han gräver under röret, tar fram de ordentligt. Han ser att vattnet rinner fram i skarven vid huvudledningen. Han sätter sig grensle om den grova ledningen och höjer spaden i triumf. Känner att byxorna blir ännu våtare.

- Gropen kommer att vara halvfull med vatten i morgon, tänker han. - Vi får ta en pump från lagret och antagligen får vi gräva bort en massa skit som rasar ner i natt. Det blir vått och skitigt det också, men det går. I dag kan man inte göra mera. - I huvudet går han igenom vad som kommer att hända och vad de ska göra.

- De kan ha sin tennis. Så märkvärdig är den väl inte. - Han har lärt sig spelet. Och servaren vinner inte alltid. Plötsligt känner han att han är på gott humör.

Han segar sig upp ur gropen. Torkar händerna i gräset och rycker av en stor knippe gräs och torkar sig i ansiktet. Speglar sig i cykellyktan och på den buktiga ytan ser han ett skrattspegelansikte som är randigt av lera. Han skrattar till. - Jag ser för jävlig ut. - Han stiger upp på cykeln och glatt visslande trampar han hemåt.

Hemma korsbävar sig mamma över hur han ser ut. Hon frågar ängsligt om det har varit tungt. - Nej! - Han fräser otålig åt henne. Hon värmer vatten på spisen åt honom och han går ut i bersån och tvättar sig. Kvällen är ljum och jasminbusken bredvid stegen doftar.

Det är ganska fint att stå i bersån och tvätta sig. Han ser på sina armar. De är bruna upp till en bit ovanför armbågen. Resten av armarna och överkroppen är kritvita. Men musklerna har blivit större i sommar. Prövande spänner han musklerna, lägger sig ner och gör en serie armhävningar i snabb följd. - Åjo, en del fler än i vintras.

Efter maten ska han ut på stan. Det är fotbollsträning i kväll och dit ska ha gå. På fotbollsplanen är det aldrig samma gäng som på tennisplan.

Också det har han lärt sig den här sommaren.

Källor och hänvisningar

Stadens döttrar / Åsa Stenwall-Albjerg, artikel i Horisont 2004