Ett liv

Att det är skalden Arvid Mörne som gått till eftervärlden, inte romanförfattaren, det befästs tydligt vid läsningen av nyutgåvan av 'Ett liv", denna på sin tid omtalade ungdomsskildring från sekelskiftets Finland. Om "sönernas uppror mot fäderna" berättar Mörne något, men mer och framför allt mer övertygande om en ung svensk students uppvaknande till socialt medvetande och försök att solidarisera sig med landets svenska arbetarrörelse. Att det behövdes mer än personligt mod att den tiden ställa sig på de svagares sida, det visat Mörne klart. Så gapande var klyftorna mellan samhällets olika skikt, så omöjliga att överbygga med misstron lurande från bägge sidorna, att den unga huvudpersonen till slut ser sig helt isolerad. Mörne själv hade svidande fått uppleva liknande, och trots att boken inte är självbiografisk, är det ändå det självupplevda som här övertygar mest. Och så är det poesin, som lever och skimrar, något i kärleksskildringarna, men främst i naturbilderna. Vem har väl kunnat på svenskt språk så skönt som Arvid Mörne måla naturens skiftningar, havet i storm och vila, vinternattens stränga skönhet och sommarens vemod? Redan för detta här nyutgåvan berättigande, men den har också stor aktualitet – för de sociala aspekternas skull.