Stenen som ville tillbaka till sjön

Skulle hon få åka ensam i den här skramlande mackapären? Inte ens föraren fanns på plats i sin glasshytt. Men nu kom det ett nytt meddelande. Passagerarna på rälsbussen, var vänliga och stig framåt i vagnen. Och Aino steg framåt och hon steg framåt ända tills hon stod vid den främre dörren med sin väska. Varifrån kom den egendomliga rösten egentligen – nu hördes den på nytt! Bästa passagerare på rälsbussen, var vänliga och stig av, och gå till Kuohukoskitåget!
Det här var ju alldeles vansinnigt! Men eftersom ingen annan syntes till på hela detta leksakståg steg Aino ut genom dörren –och upptäckte att rälsbussen stod vid det gamla stationshuset! Till hälften dold bakom träd stod en förfallen byggnad av trä. På väggen stod det JYVÄSKYLÄ med bokstäver som var blekta av väder och vind. Två gräsbevuxna järnvägsspår löpte förbi byggnaden och ett stycke därifrån stod en bjässe till lokomotiv och bolmade ånga ur sin hornliknande skorsten. Och tre svarta, kantiga vagnar var som bäst i färd med att släppa in passagerare.
Aino bara måste vända sig om för att se efter om rälsbussen stod kvar bakom henne. Det gjorde den, och bakom de grå vagnarna syntes den vanliga stationen som hon nyss kommit från, med folk och tåg. Men när hon såg på Kuohukoskitåget och dem som steg på, var det nästan så hon trodde sig ha stigit in i en förfluten tid.