Sokrates död
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
4/1961
Recension
Det är med stor glädje man konstaterar att ett inhemskt förlag genom en delupplaga hjälper till att sprida kännedom om en så högtkvalificerad och starkt personlig författare som Lars Gyllensten. Trots att han i sitt hemland redan är en erkänd prosans mästare med sådana böcker som ”Barnabok”, ”Senilia” och ”Senatorn” i sitt litterära bagage är han mycket litet känd hos oss.
Att han nu presenteras med sin senaste intellektuella produkt: ”Sokrates död” är kanske inte helt lyckligt. ”Romanen” om Sokrates död är ingen historisk roman i vedertagen bemärkelse, utan snarare ett dialektiskt försvar för ”en till det yttersta följdriktig” humanism, för det vardagliga, mänskliga livet gentemot den av maktlystnad inspirerade lidelsen att skapa historia, ”att prägla världen med sin bild”, mot den heroiska livsattityden och det filosofiska martyrskapet. Boken har lysande partier – inte minst stilistiska – och bilden av Sokrates dotter Aspasia – en fritt uppfunnen ohistorisk person – är sällsynt levande och frisk, men boken övertygar inte 1äsaren helt, varken som psykologisk roman eller som tidsbild; man läser den med spänning – den intellektuella skärpan är mycket stimulerande – och med en rent estetisk njutning, men trots allt känner man en viss besvikelse över resultatet: någon lösning bjuder inte Gyllenstens bok denna gång. Den är ett mellanspel i sin författares fascinerande produktion.
Att han nu presenteras med sin senaste intellektuella produkt: ”Sokrates död” är kanske inte helt lyckligt. ”Romanen” om Sokrates död är ingen historisk roman i vedertagen bemärkelse, utan snarare ett dialektiskt försvar för ”en till det yttersta följdriktig” humanism, för det vardagliga, mänskliga livet gentemot den av maktlystnad inspirerade lidelsen att skapa historia, ”att prägla världen med sin bild”, mot den heroiska livsattityden och det filosofiska martyrskapet. Boken har lysande partier – inte minst stilistiska – och bilden av Sokrates dotter Aspasia – en fritt uppfunnen ohistorisk person – är sällsynt levande och frisk, men boken övertygar inte 1äsaren helt, varken som psykologisk roman eller som tidsbild; man läser den med spänning – den intellektuella skärpan är mycket stimulerande – och med en rent estetisk njutning, men trots allt känner man en viss besvikelse över resultatet: någon lösning bjuder inte Gyllenstens bok denna gång. Den är ett mellanspel i sin författares fascinerande produktion.