Jag tror jag aldrig har kommit över sagan. Långt in i vuxenåldern hade jag dåligt samvete för att jag mellan romanerna egentligen helst tog fram bilderböcker. Alla böcker som känns som att flyga går att älska, men sådana böcker riktas ofta till barn. Vuxentexter ska helst sopa sig långsamt fram genom vardagen där det ofta är slitsamt grått eller tröstlöst svart. Jag vet inte varför men i mitt liv känns dammsugarkvoten alltid full, så när jag läser vill jag fylla på med annat. Jag vill ha mysterier, magi, det möjliga i stället för det omöjliga; munnen full av syltmunk i stället för en till tugga mänskligt vanvett. Detta har kallats eskapism av vardagens vapendragare, men jag tror det gör mig till en bättre människa. För vem skapar vardagen? Den skapas hela tiden, just nu, medan man balanserar på trottoarkanten med en glasstrut, bär en vattendroppe på rockuppslaget, slår en negerkyss i pannan - det gör det samma bara man får hoppa mellan stenbumlingar.
