impressionism

Inom litteraturen användes termen först på 1880-talet (av Ferdinand Brunetière) i analogi med bruket inom konsten. Den har sedan dess applicerats på vissa stildrag inom det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets litteratur.

Litterär impressionism framställs ofta som en subjektiv naturalism (Hermann Bahr). Författaren registrerar intrycken av den yttre verkligheten på ett mer oorganiserat sätt och söker ge illusion av en autentisk omedelbar perception och oförmedlade replikskiften. Den sceniska framställningen i Herman Bangs verk kan anses vara representativ för en impressionistisk berättarteknik. Syftet blir att visa mer än att berätta. Även berättargrepp som inre monolog, erlebte rede m.m. har sin upprinnelse i en impressionistisk teknik. Karakteristiska detaljer framhävs på bekostnad av helheten, dynamik, energi och flöde gestaltar skeendet mer än logisk struktur eller naturalistisk lagbundenhet. Språk och stil präglas av syntaktiska ellipser, som framhäver direktheten i händelseförlopp och verklighetsregistrering, och målande adjektiv, som tjänar syftet att ge subtilare nyanser åt sinnesintrycken.