Ögontröst

Författaren har här samlat en bukett historier från 1800-talets Österbotten, som en fortsättning och avslutande del till de föregående samlingarna Fackelblomst och Renfana. Det är inte fråga om några stora romanbyggen, utan det är glimtar från bondevardag i gången tid som Elin Herrgård ger. Troligen grundar sig varje berättelse på något som hon hört talas om i sin barndom, det må sedan gälla en dramatisk händelse eller seder och bruk som ingen mera känner till. Före radions och TV-ns tid, när Elin Herrgård var barn, då levde berättandet ännu kvar på landsbygden. Man samlades kring den som hade något att berätta och som kunde berätta. Något av det som Elin Herrgård hört och levat sig in i återger hon här, ställvis lite torftigt och konstlöst, ställvis med en stilistisk briljans som kunde få en yrkesförfattare att blekna. Dialekten i replikerna kan verka främmande för en nylänning, men är för det mesta helt begriplig. Det gamla bondesamhället med både ljusa och mörka sidor blir förunderligt levande. Skrämmande är glimtarna man får av enväldiga husbönder, kuvade hustrur, misshandlade barn, hårt arbete. Men desto ljusare framstår glädjeämnena, ungdomens lek och glam, och sommaren, sommaren den sköna, då livet är lättare för alla och, som Elin Herrgård skriver, ”solen går rundvandring över himlavalvet med saligt lysande ansikte, myser i skogsbackar och dälder”.