En natt ur nuet

Rivningskvarteren i Klara var undergångsmärkta från början, och det var också de hemlösa och rotlösa som här sökte en yttersta tillflykt. I En natt ur nuet representeras de av en trettiåring som envist vägrade att växa in i den mogne mannens roll, och av en bortåt tio år yngre flicka som var nykomling i de utstöttas skara. Deras vardagsliv blir trovärdigt beskrivet, och det är så trist det kan vara. Ändå har de lyckats forma sin gemenskap till en oas av kärlek och ömhet mitt i en öken av fallfärdiga hus som undan för undan smulas sönder av grävmaskinerna och av fallfärdiga människor som undan för undan sjunker till botten. Men det var något som flickan inte ville vara med om. Hon skaffar sig ett jobb, sköter sig bra och får kamrater på arbetsplatsen. Ju bättre hon själv lyckas komma till rätta med livet, desto klarare inser hon hur litet hon kan göra för sin pojkvän. Han har blivit för illa åtgången, han har grubblat för mycket och sett för mycket för att kunna följa med henne in i den motbjudande och meningslösa vuxenvärlden, som ända snart skulle förintas av atombomben. Hon visste bättre än någon annan att hans oefterrättliga trots bara var en annan sida av den skuldkänsla som oavlåtligt pinade honom och son han vädrade nätterna igenom – och hon som så väl behövde sin sömn för att orka arbeta åt dem båda.