Sumpråttans resa

På ett plan är boken måhända en resa med Sumpråttan, ödlan, Grodan, Den Andre och Ekorren som deltagare. Eller reser de alls? De samlas i alla fall i ett skogsbryn i skymningen och blir efter oklara mellanhavanden småningom funna och uppätna av en snokpatrull. Namnen på figurerna leder tanken till anglosachsisk barn- och nonsenslitteratur, men texten präglas snarast av sjuk humor av amerikanskt märke. De fem figurerna verkar som en klick sysslolösa studerande, där de bollar med tankar ur filosofisk debatt varvat med de mest prosaiska infall och förhavanden. Under njutande av ”vitt pulver” och mera konventionella stimulantia låter de sin världsbild falla sönder, och detta sönderfall försöker förf. återge språkligt. Typografin är konventionell, men f.ö. hänger sig förf. åt en fantastisk språklig destruktion. Tankar bryts sönder av parenteser och parenteshalvor, nya infall radas på, avbrutna av utropstecken, punkter, nya idéer. Texten verkar som utskriften av ett babblande, där meningen gått förlorad i mångfalden. – Psykedelisk bildkonst och musik har fått ett blandat mottagande. Bekantskapen med Wulffs försök att överföra greppet är prövande för den konventionella läsaren, men samtidigt stimulerande. – De små teckningarna av de resande djuren står i samklang med den absurda texten.