Körsbärskärnor

". . . först måste man vara medveten om ojämlikheten förrän man börjar skriva om jämlikhet", säger Tatjana Sundgren på baksidan till sin diktbok. Dikterna i 'Körsbärskärnor' kan man verkligen jämföra med avskalade, avätna körsbär. Livet har levts, det är bara kärnan med den samlade, bittra erfarenheten som finns kvar. Bitter därför att insikten om den fundamentala ojämlikheten är så dyrköpt att nästan inga krafter finns kvar. Och därför att vägen framför oss är så lång, innan vi når den drömda jämlikheten. T. S:s dikter är vackra, heta och aggressiva. Det handlar mycket om att väg uttrycka sitt ursinne och sina ilskor, att väga drömma om något bättre och jämlikare på alla plan, som kvinna, som arbetare, som barn. Speciellt i dikterna om kvinnomänniskans liv finns en sprakande, livstillvänd aggressivitet och en envis istadighet att inte ge upp. "... försök inte fly från ert onda, sök dess orsaker och förgör dem." Hon beskriver ett liv i kärlek och förtyck inne i en trött vardag. I beska, bitska rader rannsakar hon den upplevda och hatade ojämlikheten, visar upp den och avslöjar den i all dess gemenhet. Det är engagerande lyrik man får läsa i 'Körsbärskärnor'. Den är avsedd att ruska om i tröga hjärnor och svalnade känslor. Det är en diktbok som fungerar utan att vara tillkrånglad i språk eller resonemang, där inte heller den djupa dimensionen förloras.