Jorden runt med "Alarik"
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
4-5/1988
Recension
Henrik Ekberg har redigerat dessa dagboksanteckningar som Ruth Eriksson gjorde under sin tid som sjuksköterska och översköterska på ett av de tåg som under kriget 1941–44 transporterade sjuka och sårade från fronterna. Tåg nr 8 kallades Alarik efter överläkarn Alarik Jahkola. Under krigsåren kom tåget att avverka drygt 165.000 km, vilket räcker till för fyra färder jorden runt vid ekvatorn – därav boktiteln.
Ruth Erikssons anteckningar är gjorda i en knapp och klar stil och man läser dem med intresse, följsamt illustrerade som de är med foton som hon tagit under färderna. Hennes kommentarer till händelserna år inte många, men ändå speglar dagboken väl de stämningar som rådde under krigsåren En lugnt accepterande av kriget lyser fram. Varje dags händelser tecknas kortfattat ner: så och så många sårade tog vi emot, tåget stannade för bombardemang, den här dagen for vi igenom vackra ödemarkslandskap, den här igen fick vi ta oss ett uppfriskande dopp. Eller vi badade bastu eller den dagen höll N.N. ett ”vackert fosterländskt tal”. För en person i ledande ställning, som Ruth Eriksson, var denna inställning de naturliga. Inget ”purnande”, ingen kritik, ingen opposition. Det är ett annorlunda dokument från kriget, denna dagbok, än de krigsromaner och -skildringar vi numera vant oss vid. Först i slutet av boken visar Ruth Eriksson något av sina känslor och sin sorg, inte över krigets vanvett, utan över att kamraterna på Alarik skingras och därmed det goda kamratskapets tid är förbi. Henne väntar bara – som hon själv säger – en korridor på Maria sjukhus.
Ruth Erikssons anteckningar är gjorda i en knapp och klar stil och man läser dem med intresse, följsamt illustrerade som de är med foton som hon tagit under färderna. Hennes kommentarer till händelserna år inte många, men ändå speglar dagboken väl de stämningar som rådde under krigsåren En lugnt accepterande av kriget lyser fram. Varje dags händelser tecknas kortfattat ner: så och så många sårade tog vi emot, tåget stannade för bombardemang, den här dagen for vi igenom vackra ödemarkslandskap, den här igen fick vi ta oss ett uppfriskande dopp. Eller vi badade bastu eller den dagen höll N.N. ett ”vackert fosterländskt tal”. För en person i ledande ställning, som Ruth Eriksson, var denna inställning de naturliga. Inget ”purnande”, ingen kritik, ingen opposition. Det är ett annorlunda dokument från kriget, denna dagbok, än de krigsromaner och -skildringar vi numera vant oss vid. Först i slutet av boken visar Ruth Eriksson något av sina känslor och sin sorg, inte över krigets vanvett, utan över att kamraterna på Alarik skingras och därmed det goda kamratskapets tid är förbi. Henne väntar bara – som hon själv säger – en korridor på Maria sjukhus.