Mästaren vid vägens slut

Magnus Alkarp, född 1959, har bland annat studerat arkeologi och antropologi och bor i Uppsala.

(Wahlström & Widstrand)
År 1927 påträffas resterna av ett privatbibliotek strax utanför Alexandria. Bland de mer välbevarade manuskripten finner arkeologerna tre brev från åren 70-71 e.Kr. De visar sig innehålla en ögonvittnesskildring från en expedition till det övre Germanien som beordrats av kejsar Vespasianus.

Brevskrivaren, Nikodemus Germanen, var en gång vida omtalad. Han hade seglat så nära världens ände som någonsin var möjligt, slagits med rövare, undflytt havsvidunder och varit nära att försvinna ned i väldiga havsvirvlar.
När Nikodemus slår sig ned på Rhodos är han övertygad om att de äventyrliga åren ligger bakom honom. Genom en rad omständigheter blir han dock befälhavare på ett av de fartyg som kejsaren beordrat mot Östersjön och tvingas motvilligt lämna sin nyfunna kärlek, den vackra Nanéa, för att åter ge sig ut på haven. Men på expeditionen finns Samuel från Acesarea sp, har i uppdrag att ta reda på vad som hänt de lärjungar som Mästaren sänt ut i världen. Nu lockas han av rykten om att en viss Simon Seloten har siktats i Britannien.
Efter en farofylld seglats tvingas Nikodemus och hans besättning i land på halvön Scandia. Det ska dröja nästan två år innan Nikodemus återser sin hemstad på Rhodos, och alltför sent ska han upptäcka att hans egen historia på ett olycksbådande sätt smälter samman med den bibliska.

Mästaren vid vägens slut är en myllrande historisk skröna, humoristisk, våldsam och smärtande sorglig, en berättelse så levande att det känns som om man hela tiden befann sig vid huvudpersonens sida. (Baksidestext)