Fångstmän

Richard Malmberg (Gustaf Alm var det namn han använde i sin skönlitterära produktion) började såsom en träffsäker skildrare av huvudstadslivet i början av vårt sekel genom boken Höstdagar. Han fortsatte med Agaton Vidbäck och hans vänner, en skarpögd skildring av arbetarrörelsen och socialismen, en bitter historia om hur beräkning och cynism tar död på idealismen. Och år 1924 gav han ut Fångstmän. Gemensamt för hans böcker är problemet om den enskilda människan och samhället. Han stod för det allra mesta såsom iakttagaren, blev den ensamme inför den hänsynslöshet och beräkning, som han fann, mest sådant som inte kunde värma hans hjärta. Något av allt detta präglar även boken Fångstmän, blott med den skillnaden att han här delvis tycks identifiera sig mef några av berättelsernas personer, med dem, som älskar havet och ensamheten. Han är här en utomordentlig bygdeskildrare. Havet är bakgrunden, intrycken av hav och utskärens folk har formats med en lysande stilkonst – det må gälla sommarskönhet eller vintervildhet – som hör till det avgjort förnämsta på svenskt språk.