Henrik Jansson

Författare
7.11.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

"Vanliga människor brukar säga hej eller något annat trevligt när de kommer hem". Hon ser forskande på mig, innan hon reagerar "vad du har blivit lättsårad" och försvinner ut till köket med Milla, som jag visst glömt att ge mat, i hälarna. jag ligger kvar och ligger fortfarande när hon placerar ut en skål med druvor på soffbordet, och muttrar "kanske de här kan pigga upp dig lite. Blodsockret och sånt". För några sekunder blir jag nästan rörd, en fläkt av den gamla ömheten, över att hon köpt vindruvor som bara jag i den här familjen tycker om, och dessutom brytt sig om att skölja och lägga fram dem. Fast när vi senare på kvällen, efter att ha sagt godnatt åt Jessica, intar våra positioner i dubbelsängen, vet jag inte om värmen är kvar, eller hur jag i så fall borde hantera den, och medan jag försöker ta reda på det vänder hon sig emot mig och uttalar så tydligt att inget missförstånd är möjligt "jag tror vi borde skiljas". Först tänker jag då bara låtsas som ingenting, det är redan nära, men svarar till slut ändå "tror"? Vadå tror".

Min dotter näckros (2005)

Mänskliga relationer är temat framom andra i Henrik Janssons författarskap. Kärleksrelationer mellan män och kvinnor står i centrum i de flesta texterna, men förhållandet mellan far och son och far och dotter återkommer också i bok efter bok. Typiskt för relationerna är att de inte fungerar, att de är fulla av konflikter och missförstånd trots att de nästan alltid i grunden är kärleksfulla. De manliga huvudpersonerna slänger ur sig repliker som de inte alls menar, medan de håller inne med det som de verkligen menar. Sedan går de ut och dränker sina känslor i ett, eller snarare flera stop öl. Som läsare kan man bli irriterad på de janssonska personerna. Kan det vara så svårt att få ett förhållande där båda egentligen älskar varandra att fungera? Är det verkligen så omöjligt att stå för sina tankar och känslor och vara sig själv med sina närmaste? Samtidigt är personerna beskrivna med en sådan ömhet att det är omöjligt att inte tycka om dem och lida med dem. Därför är det skönt att Janssons texter nästan alltid slutar hoppfullt.

Henrik Jansson debuterade 1981 med novellsamlingen Lit de parade. Därefter skrev han fem romaner, en samling kortprosa och en lyrisk svit innan han hittade tillbaka till novellformen med samlingen Lejonjonhonans stillhet (2003). I början av sitt författarskap var Jansson starkt påverkad av rockmusik, vilket syns både språkligt och innehållsmässigt. Att läsa den tidiga Jansson är ofta som att stiga rakt in i någons medvetande och överösas av ostrukturerade och ocensurerade tankar och känslor. Från och med romanen Godnatt treans spårvagn (2000) har Jansson blivit betydligt mera läsartillvänd. Språket har stramats åt och är inte längre ett självändamål. I synnerhet i de tre sista böckerna har man en känsla av att Jansson verkligen har funderat över vad han vill säga och hur han vill säga det. Janssons nyaste roman Protokollsutdrag från subversiva möten (2007) handlar om minnen från 1970-talet.

Det bästa med hans texter är att de berör och får en att se längre än förut till och med en grå novembermorgon. Som lärare på olika skrivarkurser har Henrik Jansson också hjälpt och inspirerat många andra skribenter.

- Annika Sandelin -
 

Senast uppdaterad 12.10.2009
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 7.11.2011 / Anna Gripenberg