Inhemsk litteratur på 1930-talet

1930-talet innebar framsteg och modernitet för Finland. Radioapparaterna och grammofonerna gjorde entré i de finska hemmen och folk lyssnade på radiopjäser och nya "slagdängor". De första inhemska ljudfilmerna – bl.a. Niskavuoren naiset – kom till biograferna, och Finland fick sina första filmstjärnor. Men decenniet förde med sig också lågkonjunktur, nöd, politisk extremism, och till sist ett krig där Finland förlorade hela den sydöstra delen av landet.

Den litterära atmosfären var konservativ på 1930-talet. Till exempel lyriken dominerades av metrisk dikt (bl.a. verk av Heikki Asunta), och fri vers skrevs främst av vänsterförfattarna Katri Vala, Viljo Kajava, Arvo Turtiainen. Till 1930-talets lyriker hör även Uuno Kailas och Saima Harmaja. – Framstående trettiotalsdramatiker var bl.a. Hella Wuolijoki, Agapetus, Lauri Haarla, och Aino Kallas.

Många inhemska romanklassiker härstammar från 1930-talet, bl.a. Toivo Pekkanens Tehtaan varjossa (Fabrikens skugga) som skildrar arbetarnas ställning. Ämnet behandlades även av Helvi Hämäläinen i genombrottsboken Katuojan vettä (Vattnet i rännstenen), samt Tyyne Salminen i romanen Tuntematon huomen. Till de få modernistiska romanerna från 1930-talet hör Volter Kilpis Alastalon salissa (I salen på Alastalo) som till största delen består av inre monolog, Joel Lehtonens Henkien taistelu, och Ihmiset suviyössä (Människor i sommarnatten)  av F. E. Sillanpää som fick Nobelpriset i litteratur år 1939.

Andra verk som representerade en modernare inriktning var även Mika Waltaris Helsingforsromaner, och detektivromanerna. Outsider (Aarne Haapakoski) kom ut med rysaren Mustalais-suon arvoitus, och något senare fick läsarna bekanta sig med komissarierna Palmu och Kairala i Waltaris och Marton Taigas böcker. Även utländska deckare gavs ut på finska, bl.a. Agatha Christies Lentävä kuolema och Freeman Wills Crofts Lentokone lähtee 12.30.

Till periodens betydande finlandssvenska verk hör Sally Salminens och Anna Bondenstams folklivsskildringar Katrina och Panik i Rolleby, Janne Kubik av modernisten Elmer Diktonius, och Hagar Olssons utvecklingsroman Chitambo. Jarl Hemmers En man och hans samvete behandlade det finska inbördeskriget.

På 1930-talet fortsatte man dessutom att översätta klassiker och annan världslitteratur till finska. Finska läsare fick därmed bekanta sig med verk av bl.a. Pearl S. Buck, Joseph Conrad, Honoré de Balzac, Alexandre Dumas, John Galsworthy, D. H. Lawrence, Thomas Mann, och John Milton.

En del av periodens litteratur har inte överlevt tidens tand. Dagens läsare känner knappast till sådana romaner som Simo Penttiläs Sierranuevan sulotar, Eetu Kiveläs Olen turmeltunut nuorukainen, signaturen Kirstis Maailman onnellisin konttorineiti, och Laura Soinnens Miehen vankina.

Källor:
Suomen kirjallisuushistoria. 2, Järkiuskosta vaistojen kapinaan. Toim. Lea Rojola. 1999.
Suomen kirjallisuushistoria. 3, Rintamakirjeistä tietoverkkoihin. Toim. Pertti Lassila. 1999.
Finlands svenska litteratur 1900–2012. Red. Michel Ekman. 2014.

Tito Colliander (1904–1989)

Tito Colliander är en av de främsta finlandssvenska 1930–1940-talsförfattare. Han föddes och växte upp i Sankt Petersburg, och var inte bara författare utan även präst och lärare i grekisk-ortodox kristendom samt bildkonstnär och teckningslärare.

Collianders mångsidiga litterära karriär sträcker sig från 1930-talet ända till början av 1980-talet. Sitt genombrott fick han 1937 med romanen Korståget, som baserar sig på hans egna livserfarenheter och omvändelsen till den ortodoxa tron. Colliander är en av de främsta finlandssvenska representanterna för den så kallade karelianismen, en romantisk strömning som intresserade sig för Karelen, det östra kulturarvet och den ortodoxa tron.

Collianders 1930-talsproduktion består av romaner, som i likhet med boken Korståget återspeglar författarens idylliska barndom i Ryssland och hans erfarenheter om det kaos som den ryska revolutionen förorsakade. I romanen Taina (1935) skriver Colliander om den rastlöshet och rotlöshet som flyktingarna känner. Andra viktiga teman i Collianders produktion är människans oändliga kamp – mot sorg, åldrande, sjukdom och nöd – och den grekisk-ortodoxa mysticismen. Idealen är en människa som följer sitt etiska förstånd, även när den strider mot vardagsmoralen, såsom i romanen Förbarma dig (1939). – Andra verk av Colliander från 1930-talet är bl.a. debutromanen En vandrare (1930) och Huset, där det dracks (1932).

I Collianders senare produktion ingår även novell- och diktsamlingar samt teologiska verk och två konstnärsbiografier. Collianders viktigaste verk är dock hans självbiografi i sju volymer från 1964–1973 som har kommit ut också i finsk översättning. – Colliander fick bland annat Pro Finlandia-medaljen (1968), Svenska Akademiens Finlandspris (1969) och Statens litteraturpris– flera gånger – och var från 1970 hedersledamot av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Källor:
Finlands svenska litteratur 1900–2012. Redaktör Michel Ekman. 2014.
Lappeenrannan maakuntakirjaston Carelica-kirjailijat sivusto
Wikipedia.

Saima Harmaja (1913–1937)

Saima Harmaja är en av Finlands mest älskade lyriker. Hon dog i tuberkulos när hon bara var 23 år gammal, och kampen mot sjukdomen präglade inte bara hennes korta men lidelsefulla liv utan även hennes produktion. Harmajas dikter och hennes dagböcker tilltalar även dagens läsare.

Harmaja föddes i en akademisk familj i Helsingfors. Hon var dotterdotter till språkvetaren Arvid Genetz, även känd som lyrikern Arvi Jännes. Barndomen var lycklig, i synnerhet tiden på familjens sommarhem vid Lojo sjö. Harmaja började skriva berättelser och dikter genast när hon lärde sig läsa, och när hon var 15 år gammal blev hon medlem i Nuoren Voiman Liitto.

Harmaja insjuknade i tuberkulos när hon bara var 16 år gammal. Svårigheterna till trots blev våren 1932 den bästa i hennes liv: hon tog studenten, förlovade sig och gav ut sin första diktsamling Huhtikuu. Snart började de svåra tiderna dock igen. Harmaja var sjuk och hon och fästmannen gled ifrån varandra. Harmaja sörjde också sin syster som dog 1936, och året därpå avled Harmaja själv i tuberkulos. Hon är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Harmajas dikter tog intryck av samtida, bland annat Uuno Kailas, men även av sådana tidigare stora diktare som Aleksis Kivi och Dante. Harmajas känslosamma dikter förmedlar starkt en sjuk och ensam ung flickas lidande. Hon skriver om det lidelsefulla unga livet, om naturen, förälskelsen, förtvivlan och hopp inför sjukdomen och dödens mysterium.

Saima Harmaja gav ut fyra diktsamlingar under sitt liv, debutboken Huhtikuu och samlingarna Sateen jälkeen (1935), Hunnutettu (1936) och Kaukainen maa (1937). Hon fick statens litteraturpris 1935 och Finska litteratursällskapets pris 1936. Saima Harmaja -sällskapet vårdar hennes minne.