Essä: Försvunnen finlandssvensk fantasy

Försvunnen finlandssvensk fantasy

Vera Kopra

Första gången jag fick höra om Irmelin Sandman Lilius var under kursen Svensk litteratur vid Åbo Akademi. Eller ja, att jag "fick höra om" författaren är nog en överdrift. Snarare råkade jag skymta namnet då jag ögnade igenom kurslitteraturen. Måhända ryckte jag på axlarna, kanske skakade jag på huvudet åt min okunskap, men det första mötet med författaren var obetydligt. Andra gången jag hörde namnet, nämligen under kursen Finlandssvensk litteratur, var däremot mer minnesvärd. Mitt i en hetsig diskussion kring finlandssvensk fantasy lyfte föreläsaren fram Sandman Lilius och böckerna om Tulavall i en klen protest då en kursdeltagare förhastat tilldelade titeln grundare av finlandssvensk fantasy åt Maria Turtschaninoff. Kursdeltagaren som yttrat sig verkade dock inte övertygad av motbeviset – inte hade ju en enda av oss läst någonting av Sandman Lilius, trots att vi alla läst flitigt som barn. Incidenten fick mig att inse att jag aldrig heller talat med en jämnårig (eller yngre!) som ens skulle ha hört om författaren. Och om hon är en föregångare för finlandssvensk fantasy, eller till och med "en föregångare för alla senare författare i genren på svenskt språkområde" liksom Svenska Kulturfonden påstår, är det faktum att hon hamnat i skymundan minst sagt förbryllande.

Vad gäller just finlandssvensk fantasy kan Turtschaninoff åtminstone tilldelas äran av att vara den som skapat bestående intresse för genren. Genom Svenskfinlands barnaskaror klingar namnen Maresi och Anaché mycket bekant. Till de ungas bekantskapskrets hör därtill antagligen Karin Erlandssons Miranda och Syrsa, men knappast Sandman Lilius Bonadea, Silja eller kung Tulle. Visserligen förlitar jag mig helt på anekdotisk bevisföring, men jag kan ändå inte låta bli att ställa frågan: vad har min generation gått miste om utan böckerna av Irmelin Sandman Lilius?

Irmelin Sandman Lilius. Författarfoto: Tomi Parkkonen

Irmelin Sandman Lilius (f. 1936) är en författare och konstnär med en gedigen produktion bakom sig, varav serien böcker som utspelar sig i den lilla kuststaden Tulavall kring slutet av 1800-talet ensamt motsvarar över trettio till antalet böcker. Intressant nog befinner sig det fiktiva Tulavall i ett förflutet Finland, och är därmed förankrad i vår verklighet trots dess inslag av fantasy. Prisbelönad och hyllad av kritiker (mig veterligen senast av Michel Ekman i HBL den 14 juni) är det ingen överraskning att Sandman Lilius verk nått ut till mängder av läsare, också i översatt form. Dock verkar serien oroväckande nog ha fallit i glömska, åtminstone på vissa håll, bland vissa unga.

Denna farhåga återkom jag till då min vän föreslog att vi skulle välja en bok att läsa tillsammans över sommaren. Således blev ett verk av Sandman Lilius ett naturligt alternativ. Diverse fristående historier och samlingsvolymer kan fungera som inkörsport till Sandman Lilius värld, men denna späda bokcirkel beslöt sig att inleda bekantskapen med boken som lade grunden för krönikan om staden Tulavall. För att låna varsitt exemplar avlade min vän och jag ett besök till våra respektive bibbor; båda två blev tvungna att be en bibliotekarie hämta den önskade boken från förrådet. Hur länge har Bonadea (1967) månne bara samlat damm?

Boken utkom år 1967 och firar lämpligt nog jubileum detta inkommande år. Nyutgåvan från år 2008 innehåller, förutom den färgstarka pärmbilden och den detaljerade kartan över Tulavall, härliga svartvita vinjetter i början av varje kapitel, dessa givetvis också illustrerade av Sandman Lilius. Själva berättelsen följer den föräldralösa flickan Bonadea som fattar beslutet att byta ut barnhemmets begränsande tillvaro för ett självständigt liv i staden. Bosatt i hemlighet på bageriets vind springer hon ärenden genom gator och gränder, eller åtar sig andra mindre sysslor för att införskaffa både pengar och andra förnödenheter. Om detta självrådande liv som väntar henne i staden får läsaren ta del av i de löst sammankopplade kapitlen.

Karta över Tulavall. Illustratör: Irmelin Sandman Lilius

Språket hos Sandman Lilius har beskrivits som poetiskt, bl.a. i boken Finlands svenska litteratur 1900–2012, och med Bonadea som min enda utgångspunkt anser jag att beskrivningen är träffsäker. Språket är närmast sjungande, med fantasieggande ordval, målande beskrivningar (särskilt av årstidernas säregna drag) och ett ljuvligt bildspråk. Läsaren får verkligen leva sig in i Bonadeas verklighet i lilla Tulavall – bland skällande vågor, små kala skär som ligger i krans eller stora, vita, högfärdiga höns.

Det starkt visuella språket för tankarna naturligt till Tove Jansson, vars språk också väcker illustrationer till liv. Måhända kan denna likhet tillskrivas Sandman Lilius och Janssons gemensamma och unika ställning som både författare och konstnärer. Och tack vare språket, den charmigt livsglada pärmbilden och de söta vinjetterna framstår Sandman Lilius sannerligen som en "berättare, i ord och bild", liksom påståendet på författarens webbsida lyder.

Det första min vän och jag ändå reagerade på då vi läste boken var inte språket eller bilderna, utan det att berättelsen utstrålade "Studio Ghibli vibbar". Vad menar jag med det? Alltså, vad kan Bonadea ha gemensamt med långfilmerna av en japansk animationsstudio, som dessutom grundades nästan 20 år efter att boken först publicerades? Nå, en hel del faktiskt, vill jag påstå.

Hos flera Studio Ghibli-filmer tilldelas naturen en framträdande roll, både vad gäller ljud och bild och handling. Exempelvis visar huvudkaraktären i filmen Nausicaä från Vindarnas dal (1984) förståelse för den delen av naturen som väcker avsky hos andra, bland annat genom att beskydda jätteinsekterna Ohmu. Musik används aldrig på bekostnad av naturens läten, utan ibland är fågelkvitter eller porlande vatten till och med det enda som hörs. Därtill återskapas miljöns minsta detaljer samvetsgrant; en fallande droppe eller tusentals små löv anses vara mödan värd att avbilda.

I Bonadea ger naturen sig likaså tillkänna. För det första har karaktärerna i Bonadea ett intimt förhållande till naturen, om inte en ren vördnad för den. Naturens ständiga närvaro är dock knappast överraskande med tanke på att berättelsen är förlagd till en förgången tid, där naturens krafter självfallet hade en större inverkan på vardagen. Naturen förefaller vara en evig följeslagare, och därmed någon varje karaktär bygger upp en säregen relation till. Exempelvis vill Bonadea hälsa på skogen "som man hälsar på hos en vän" medan den gamle Joakim inte kan sova utan det välbekanta ljudet av vind och vågsvall. Men liksom i Studio Ghibli-filmerna är naturen inte enfaldig, utan de skiftande årstiderna kommer med både utmaningar och tröst. Vind och snö tvingar Bonadea att söka skydd i värmen av skorstenen på bageriets vind under den kyliga vintern, men daggen över ängarna erbjuder henne nöje en sommarkväll.

Naturen är en ständig närvaro i Bonadea. Illustratör: Irmelin Sandman Lilius

För det andra formar naturen karaktärernas uppfattning av verkligheten, exempelvis genom att bildspråket som används ofta härstammar från naturen. Styva fingrar liknas vid korall, rynkor i pannan vid fåglar och en kall glaspärla vid en isdroppe. Att naturen tar plats fungerar i synnerhet genom att beskrivningarna är så detaljrika och varierande. Inte bara regn och sol ryms med i naturskildringen, utan även skuggan hos grässtrået, flytande dimslöjor samt piskande, kornig, rivande, storflockig och sirligt dalande snö. Beskrivningarna av naturen finns inte med som ett skynke i bakgrunden av berättelsen, utan utgör en oskiljaktig del av den.

En annan aspekt av Studio Ghibli-filmer som gjorde sig påmind under läsningens gång är dess "slice of life"-scener eller, som jag senare insåg att det heter på svenska, dess vardagsrealism. Inte sällan återger filmerna fullkomligt vardagliga sysslor och situationer utan att dessa stunder för den skull behöver fungera som byggstenar i en större intrig. Valet att avbilda något så vanligt som hur någon steker ägg eller hänger upp tvätt innebär att fokuset istället kan läggas på karaktärerna – på deras känslor och interaktioner med varandra. Berättartekniken gagnar Bonadea, som i sin helhet består av mer eller mindre fristående händelser, och bidrar till den mysiga, intima atmosfären hos staden Tulavall. Med dess breda persongalleri och granna karaktärer erbjuder vardagsrealismen utrymme för karaktärerna att bara finnas, leva sina liv och interagera med varandra. Läsaren får följa med många av stadens invånare, både i interaktion med Bonadea och på tu man hand, då berättelsen liksom snuddar vid ett dussin karaktärer för att blotta deras angelägenheter och bekymmer. Och vare sig det berättas om hur Bonadea skaffar sig en svart höna, hur fröken Krysantem syr kläder åt en poet i utbyte mot en dikt eller hur karaktärerna firar jul tillsammans hittas det meningsfulla alltid i den enkla, anspråkslösa tillvaron.

Fast fattas fantasy ifall det är vardagsrealism som gäller? I Studio Ghiblis filmer tecknas endera fantastiska världar med endast den knappaste förbindelsen till vår värld, eller tvärtom, mer jordnära verkligheter där enstaka fantasy element förekommer. I det senare fallet kan det fantastiska ibland till och med betvivlas (existerar den övernaturliga varelsen i Min granne Totoro (1988) verkligen, då han endast är synlig för barnen i berättelsen?) Samma slags fantasy, mestadels rotfäst i vår verklighet, återfinns i Bonadea. För trots att det finns inslag av något otänkbart och sagolikt, såsom havshästar och havshäxor och talande stjärnskott, kan det vidunderliga ställvis te sig rätt alldagligt. Att vissa människor uppfattas vara synska eller trollska, att någon sett Näcken i sin ungdom eller att drömmar bär på sanning är trots allt sådant som snarast var verkligt för människor under det sena 1800-talet. Tulavall ger med andra ord läsaren en glimt av en värld där alla dessa förgångna föreställningar faktiskt är sanna, som om det övernaturliga helt enkelt var ett djupare skikt av naturen.

Ett annat återkommande drag hos Studio Ghiblis filmer är att huvudpersonerna är modiga, kompetenta barn och unga (ett drag som filmerna för övrigt delar med Astrid Lindgrens berättelser). Som exempel kan man lyfta fram Ponyo på klippan vid havet (2008), en film där en guldfisk bestämmer sig för att bli en människoflicka, sin fars vilja till trots, efter att hon inlett en vänskap med en femårig pojke. Men även Bonadea tilldelar huvudrollen åt barnet. Huvudkaraktären Bonadea är viljestark och har en beundransvärd tilltro till sin förmåga att möta utmaningar. I flera situationer uppvisar hon till och med en större handlingskraft och inre ro än de vuxna karaktärerna. Denna resiliens och självständighet sätts förvisso upprepade gånger på prov under berättelsens gång, och om boken kan sägas ha en röd tråd är det helt klart Bonadeas utveckling.

Samtidigt framstår Bonadea inte som särskilt didaktisk, utan precis som med Studio Ghibli-filmerna vaskar läsaren snarare fram små guldkorn av visdom under berättelsens gång. Bonadea uppmärksammar till exempel i någon mån samma lärdom som Kikis expressbud (1989), alltså att själen söndersmulas ifall man skänker hela sitt liv åt arbete. En större tyngd läggs ändå på en annan insikt i boken. Redan i det inledande kapitlet får Bonadea nämligen höra att tryggheten "har man inne i huvudet eller så har man den inte alls", varvid lärdomen följer henne genom motgångarna på vägen ut i självständigheten. Och visst lär sig Bonadea att klara sig på egen hand efter flytten från barnhemmet, men i samband med den strävan knyter hon paradoxalt nog många kontakter och formar nära band till dem i sin omgivning. Till sist är hon rentav beredd att uppoffra den härliga självständigheten för att bistå sina vänner i nöd. För likväl är Tulavall långt från idyllisk; ett äkta mörker sipprar in mellan raderna. Men medellös och maktlös som Bonadea ibland är finner hon hursomhaver njutning och mening i sin vardag. Åtminstone det är en lärdom som alla läsare kan ta med sig.

Men vad var poängen med att likna Bonadea vid Studio Ghiblis filmer? Kan inte boken värderas på egna grunder? Visserligen, men mitt syfte var snarare att visa att också min generation dras till elementen som återfinns i Bonadea, i och med att Studio Ghiblis filmer fortfarande åtnjuter ett stort intresse bland unga. Både Sandman Lilius och Studio Ghibli, må vara med olika medel, har skapat berörande berättelser, där naturen skisseras lika omsorgsfullt och där värdet av mänsklig kontakt syns tydligt. Således tror jag att även mina jämnåriga kunde ha välkomnat boken med öppna armar, det vill säga, om bokens existens varit allmänt känt. Tyvärr tror jag att Tulavall förblivit obesökt för alltför många. Det återstår med andra ord att synliggöra Sandman Lilius verk i större utsträckning, så att hennes böcker når fram till fler av dagens barn och unga.

För är inte denna till synes bortglömda pärla värd att damma av, i synnerhet med tanke på vårt nuvarande samhälle där digitaliseringens krav på produktivitet härskar och alltmer barn fjärmas från naturen? Som bevis för det senare påståendet vill jag erbjuda följande sammanträffande: samma dag som Michel Ekmans essä om Irmelin Sandman Lilius verk kunde läsas i HBL publicerades även artikeln Kan ditt barn verkligen hata naturen? Ja, säger forskare. I artikeln, skriven av Adam Stefánsson Högnäs och Anna Louhisto, diskuteras den ökade förekomsten av något forskare vid Lunds universitet kallar biofobi. Enligt Stefánsson Högnäs och Louhisto beskriver detta fenomen de negativa känslor, däribland rädsla och avsky, som allt fler känner gentemot naturen. De lyfter fram att inte minst urbaniseringen har varit en bidragande faktor till denna inställning, dels eftersom den lett till ett distanserat förhållande till naturen. Forskaren Johan Kjellberg Jensen, som intervjuas, menar att då positiva upplevelser av naturen saknas lämnas mer utrymme för negativa känslor.

Om inte detta visar att alla, men särskilt dagens unga, är i behov av Tulavall och dess mysiga, naturnära, lärdomsfulla miljö, så vet jag inte vad som visar det. Ett verk liksom Bonadea, där naturen framställs som betydelsefull och förtrollande, kan säkerligen bara bidra med de efterfrågade positiva associationerna. Låt läsning således understödja försöken att fostra ett hälsosammare, vänskapligt förhållande till naturen, speciellt bland de yngsta.

Naturligtvis innehåller Bonadea ålderdomliga ord och fenomen som troligtvis skulle behöva förklaras åt ett barn. Samtidigt kan såväl unga som gamla få något värdefullt utav berättelsen om Bonadea, och således hoppas jag att det är en resa som flera generationer kommer ta sig an tillsammans. Både stora och små behöver få känna naturens närvaro och ta del av magin i det vardagliga. Åtminstone längtar jag att återigen besöka Tulavall. Som tur har jag ännu tiotals böcker att ta itu med, som får föra mig tillbaka till denna tillflyktsort inom finlandssvensk fantasy.

Text: Vera Kopra
Illustrationer: Irmelin Sandman Lilius, ur boken Bonadea

Litteratur

Ahola, Suvi (2014). Sandman Lilius, Irmelin. I: Biografiskt lexikon för Finland [elektronisk utgåva]. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Hämtad 27.08.2026.

Ekman, Michel (2026). Realism bryts mot saga i en av Svenskfinlands bästa romaner. Hufvudstadsbladet (14.6.2026)

Nikolajeva, Maria (2014). Barnlitteraturen efter krigen. I: Michel Ekman (red.), Finlands svenska litteratur 1900–2012. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Bokförlaget Atlantis. S. 251–260.

Stefánsson Högnäs, Adam & Louhisto, Anna (2026). Kan ditt barn verkligen hata naturen? Ja, säger forskare. Hufvudstadsbladet (14.6.2026)

Svenska Kulturfonden (2017). Irmelin Sandman Lilius får nyländskt pris. Pressmeddelande. Hämtad 27.8.2026.

www.irmelinsandmanlilius.fi/ (u.å.). [Webbsida]. Hämtad 27.8.2026.