Atens beskyddare

Themistokles spanade bakåt mot den stora rökpelare som steg över staden. Hans grepp om skölden fick knogarna att vitna, av maktlöshet såväl som av vrede. Han skymtade Akropolis i röken och muttrade en bön till krigsguden Ares. Det fanns inget tempel åt den blodiga guden där, men det kändes likafullt rätt. Genast slogs han av skuldkänslor och bad även till Athena. Hon var trots allt en gudinna som klädde sig i rustning. De var hennes folk. Han var hennes, och han skulle aldrig vara maktlös så länge hon log mot honom.

Nu står Themistokles där som den ärrade befälhavaren över Atens samlade styrkor. Detta trots att han inte är av ädelt blod; detta trots att många misstror honom. Och må så vara, men de vet också att två saker är bortom allt rimligt tvivel: Alla de segrar han vunnit som krigare. För att inte tala om den väldiga persiska armé som är på väg mot dem i detta nu Således måste Themistokles ta till vapen. Han måste bekämpa inkräktarna, han måste mota tillbaka fränderna som avskyr honom och han måste slåss för sin stad. Perserna kommer närmare och närmare, och i det ena slaget efter det andra måste Themistokles visa sitt värde. Ty historien hör till det tappra.