Hellström, Carita

Utdrag ur förordet i min första bok Sandkorn vid havet får vara en del av det jag vill ha sagt:

----

Jag har skrivit texter om sådant som jag har sett och upplevt, blivit nedslagen av, varit glad över. Jag har skrivit ord till tröst för vänner som har haft sorg, jag har försökt avlslöja det orättfärdiga som också finns och lyfta fram och belysa sådant som gär livet lättare att leva, det ljusa och goda och kärleksfulla så som jag har uppfattat det i vardagen mest. Bokan är sammanvävd med mönster av människoöden, om vatten och sand som jag alltid har haft i min närhet men som jag aldrig vänjer mig vid.

Min mångåriga vistelse i Afrika, på grund av min mans utlandstjänstgöring, (Tanzania 1969-70, Somalia 1987-91, Mocambique 1992-96, Angola 1997-2001) har påverkat mig i hög grad och har samtidigt präglat mitt skrivande, skulpterande och min konst. Min livssyn förändrades och fördjupades i kontakten med de människor jag mötte i Afrika. Och jag insåg att livet inte kan mätas eller värderas utifrån, att vi människor bär på en gemenskap i djupet av våra själar. Det är ett mysterium som man bär med sig och som blir till en hemlig kraftkälla i livets olika skeden.

När jag fick förmånen att skulptera tillsammans med en angolansk konstnär, (han skulpterade i trä och jag i lera) och vi tillsammans lyssnade på den musik som han tyckte var mera passande än min Mozart, upplevde jag skapandets glädje och gemenskap över alla gränser. Den dag var oförglömlig när han vågade sig på att börja måla i olja. Han dansade och sjöng då han insåg att han hade fått ett redskap till för att uttrycka sin konst. Under tiden målade jag ett porträtt av honom som han fick till avskedspresent. Han skulpterade en giraff åt mig som nu står i mitt kök hemma i Finland.

Boken Drabbad av Afrika handlar om hur det är att bryta upp från ett tryggt invant mönster och bege sig ut till länder med helt andra villkor och mönster än vad man är van vid i sitt hemland.

Det stora antal utlänningar som jag har mött bidrar till ännu mera brokiga intryck på den färgstarka kontinenten. För en del har det inneburit frustrationer, för andra nya möjligheter och infallsvinklar.

Jag har skrivit ner mina vardagliga upplevelser och egna intryck för att kunna dela med mig små bitar av vad jag har sett, hört och upplevt under denna för mig berikande tid. Det handlar också om kulturkrockar som jag tror att delvis har förändrat mig och om självklarheter som har bytts ut till frågetecken.

Ju längre jag har vistats i ett land och litet mera fått inblick i kulturen och historien desto mera inser jag att det jag trodde att jag begrep år obegripligt.

Kanske att det är därför jag aldrig upphör att förundra mig och tjusas av mystiken och det för oss nordbor obegripliga sättet att leva och tänka.

I skuggan av ljuset blev en uppgörelse med min barndoms religion. Med avstånd till händelserna tyckte jag mig bättre kunna se orsak och verkan och inse att mitt eget ansvar för mitt liv är det avgörande i alla olika skeden i livet. Det befriade mig också till kärlek och förlåtelse vilket i sin tur lösgjorde krafter till ett fortsatt växande och utforskande av de möjligheter som finns till buds för en liten människovarelse som står vid oceanens rand och ser på de skummande vågarna oviss om hon skall hållas på stranden eller ge sig i kast med stormen.

Biografiska uppgifter

Född
22.2.1940 i Norrskata, bor i Korpo

Studier
socionom

Hobbier
måla, skulptera (se hemsida www.galleri-carita.nu)

Utmärkelser
delat andra pris i hembygdsföreningens tävling: Mina rötter

Mera uppgifter om författarens verk

Kolumner i tidskriften Inter Norad 1992-1994: Caritas hörna

Radioprogram
Andakter och vardagsord. 1970-1991
Skolradioprogram för klasserna 1-6. 1985-1992
Skolradioteater, bl.a. Varför gjorde det eller månne jag är kriminell; Men varför, Kim? (om mobbning)

Textutdrag

Hädanefter blir vägen väglös

Hur formulera det namnlösa
Ge form åt det formlösa och ord åt det ordlösa
Hur komma igenom det oframkomliga
Inse att vägen hela tiden har varit väglös,
Att ljuset jag trodde skymtade endast var en synvilla.

Född med den stora oron

Varat, en enda lång resa
Leva med den djupa friden
Som få sin näring från orons betesmarker
Varför söka glansbildernas verklighet.

Lösningen finns i mitt innersta väsens dolda hemlighet
Bli stilla!
Förnim vem som är.
Långt bortom veldens lugna ständigt växlande ständigt verksamma slätt
Finns min längtan.
Längtan efter det ständiga bortom dit ögat inte kan nå.

Det är på den väglösa vägen mitt hjärtas hör hemma
Oändlighetens lockande möjligheter
Utan dikeskanter
Trafikmärken
Körriktning.
Endast öppnade för livets mysterier
Som jag skymtar en dimmig dag
Med förnimmelsen av vaga solstrimmor
Vilka snabbt försvinner tillbaka i dimman.

Hädanefter blir vägen väglös.
Förväntansfull skyndar jag vidare.

Ur De förbjudna orden

Jag vänjer mig aldrig vid havet

Jag vänjer mig aldrig vid att havet är så blått
Att horisontlinjen är så hisnande oändlig
Och vid att himlen som välver sig däröver
har en sådan rymd.

Jag vänjer mig aldrig vid lyckan.
Den är alltid lika överraskande.
Den dag jag har vant mig
Ser jag inte längre havets skiftningar
Upptäcker inte horisontlinjens oändlighet
Vet ingenting om himlens omätbara rymder.

Jag har blivit van,
Märker inte lyckan, din kärlek.

Den ständiga upptäckten
Gör att livet inte förlorar sin intensitet,
Havet ruvar på oupptäckta hemligheter,
Horisontlinjen tar aldrig slut,
Himlen är oändlig.
Livet har ständigt nya dimensioner.

Din kärlek är alltid ny för mig.
Jag vänjer mig aldrig vid din gång.
Jag vänjer mig aldrig vid din röst.
Jag vänjer mig aldrig vid glädjen.

Den dag jag har vant mig
Är jag inte glad längre.

Till min tonåring

Jag skall be om kraft och mod
Att stänga dörren bakom dig;
Älskade tonåring.

Jag visste att du begrep
Vad det förde med sig
Detta att du gick
Utan ett ögonkast.

Plötsligt ser du mig inte,
Här inte,
Vill inte.

Jag stänger dörren.

Stå inte i korsdraget!
Gå ut i kärlekens frihet!
Känn min styrka och min tro!
Låt inte rädslan gripa tag i din själ!

Rygga inte tillbaka för utmaningarna,
De svåra som ibland gör dig ensam och utstött,
Ibland till kung i ditt rike.

Hur skall du veta vad som är honung
Och vad som är förgiftat?
Vem skall lära dig,
Visa dig,
Leda dig??

Ensam måste du gå
Den svåraste vägsträckan,
Ensam med ditt okända jag.

De står och inväntar dig;
Vägvisarna, förståsigpåarna,
Som vill ha dig med på slippriga stigar,
Väntar på att föra dig på hemliga vägar.

En dag skall du dricka
Ur kunskapens bägare
Smaka den bitterljuva drycken,
Dricka dig otörstig.

Ta in vissheten i ditt liv!
Inse att drömmarna
Var de vackraste
Innan de blev förverkligade,

Att kärlekens ros
Inte går att plocka där du trodde
Att det du tänkte var målet
Endast var en hållplats.

Gå med glädje!
Låt min kärlek följa dig
Tro bära dig,
Visshet lyfta dig,
Ur de djupa klyftorna,
Bort från de slippriga stigarna,
Upp på höjderna,
Där örnarna väntar på
Att få ge dig flyglektioner.

Ur Sandkorn vid havet

Stranden

Kanske att det var just där som horisontlinjen förenade sanden, havet och himlen, som jag begravde min skuld inför min existens.

Utan att jag märkte det hade jag släppt in glädjen och sorgen. Tranorna försvann vid horisontlinjens mörka rand, men jag tror att de tog med sig en hälsning hem. När jag gick tillbaka upptäckte jag en kvinna som satt vid strandbrynet med en nyfödd. Hon satt rofyllt och självklart med den lilla vid sitt bröst alltmedan två äldre barn med synbar förtjusning tvättade hennes rygg.

Hon visade med en inbjudande armrörelser att hon ville att jag skulle sätta mig bredvid henne, vilket jag gjorde. Vi satt stilla och självklart nära varandra och delade kvinnogemenskapen alltmedan vattnet sköljde våra ben.

Jag tystade ned den lilla djävulen som hoppade upp på min axel och viskade:

- Dra ner kjolarna! Så dar beter man sig inte! Gå värdigt förbi i stället och hälsa vänligt.

När kvinnan räckte mig barnet, visste jag att vi tillhörde varandra, att alla tillhörde mig och jag tillhörde alla. Och barnets hy var mjukare än det stentvättade silke min dotter hade skickat från Australien.

Jag lade min kind mot barnets och mötte sedan den svarta trygga blicken. Någonstans från ursprungsdjupet kom blicken av evighet och jag behövde inte dölja tårarna som vätte ner mina och barnets kinder.

Jag kände mig förstådd och accepterad av denna främmande kvinna som intiutivt hade lånat sitt barn för en liten stund åt en främling som vandrade på stranden.

Mitt människovärde återvände och jag såg att de som fanns runtomkring mig var mina medmänniskor och inte några infödingar.

Det gav mig ro och frid och jag lät frivilligt mina fördomar och min prestationsångest drunkna i oceanens oupphörligt rullande vågor.

Ur Drabbad av Afrika