Johansson, Göran
Biografiska uppgifter
Född
25.3.1926 i Korpo, bor i Korpo
Studier
folkskola, lantmannaskola, husbyggarskola
Hobbier
läsning, skrivning, fiske, skogsarbete, skrivseminarier c. ett 30-tal 1983-2003 m.m.
Utmärkelser
diverse små utmaningar för väntjänst, kommunala uppdrag m.m.
25.3.1926 i Korpo, bor i Korpo
Studier
folkskola, lantmannaskola, husbyggarskola
Hobbier
läsning, skrivning, fiske, skogsarbete, skrivseminarier c. ett 30-tal 1983-2003 m.m.
Utmärkelser
diverse små utmaningar för väntjänst, kommunala uppdrag m.m.
Mera uppgifter om författarens verk
Med i antologierna
Dyningar. Åbolands litteraturförening 1989
Staden. Begrepp, miljö, erfarenhet. Åbolands litteraturförening 1994
I livets ordspegel. Åbolands litteraturförening 2000
Annat
Diverse artiklar i olika tidningar och tidskrifter (Kuriren, Marthabladet, Åbo Underrättelser)
Dyningar. Åbolands litteraturförening 1989
Staden. Begrepp, miljö, erfarenhet. Åbolands litteraturförening 1994
I livets ordspegel. Åbolands litteraturförening 2000
Annat
Diverse artiklar i olika tidningar och tidskrifter (Kuriren, Marthabladet, Åbo Underrättelser)
100-tal kortare program som uppförts vid olika tillställningar
Föreläsningar vid bokutgivning
Föreläsningar vid bokutgivning
Textutdrag
En ruskig händelse
Äntligen var det kväll. Jag var på hemväg från en skogsåker där jag grävt backdiken hela dagen i duggregn och snöslask. Ryggen värkte, armar och ben kändes som blyklumpar.
Då jag skulle gå över spången vid utfallsdiket brast den och jag fastnade i dikesbottnens mjuka lera. Det var lögn att lyckas komma upp, hur jat än ansträngde mig. Tvärtom sjönk jag allt djupare ned och ansåg till sist att det var bäst att ligga så stilla som möjligt. Men jämna mellanrum ropade jag på hjälp, men ingen tycktes höra mej. Från min plats i lerans grepp skymtade jag ännu taket från vårt hus, men skymningen lade sig snabbt i det mulna vädret. Snart skulle det vara kompakt höstmörker. - Min familj var bortrest, ingen skulle sakna mej förrän följande dag. Grannarna som bodde bakom berget råkade knappast vara ute och höra mitt nödrop. - Mitt gångna liv passerade revy. Vilka synder hade förorsakat mej denna grymma död, tänkte jag bland annat, många gånger mellan mina nya försiktiga ansträngningar att komma upp.
Omsider uppenbarade sig min gläfsande ovän i skymningsrasket. Grannens hund som ofta störde oss nattetid, tog hönor och rev får var ute strövtåg. Tydligen hade den observerat min belägenhet och tänkte i elfte timmen göra upp räkningen med mej för alla käppar, stenar och svordomar jag kastat efter honom vid hand raider på vår gård. Så nära han kunde kom han, nosade och morrade. Helt plötsligt började den under våldsmat skällande hoppa och dansa. Var det glädje eller deltagande som fyllde hans sinne och gav anledning till denna ritual.
Med oförklarliga gester och tillgjort prat om husse och hjälp försökte jag blidka min ovän och få honom att söka hjälp. Blandade var mina känslor då han plötsligt vände mej ryggen och försvann i mörkret. Han hade ändå varit en viss tröst i min hopplöshet.
Efter en stund hörde jag hans våldsamma skällande uppe i byn. Många gång hade jag ondgjort mig över detta hjärtskärande oljud. Nu var det himmelska toner. Månne han lyckades väcka sådan uppmärksamhet att jag blir räddad? Jag anade att någon skulle gå ut och se vad hunden hade för sig och satte i med det värsta nödrop jag kunde få ur mig. Men min röst fastnade i leran i min mun.
Då jag såg hjälpen närma sig med lampor och under livligt samspråk var mina krafter slut och sörjan började rinna in i näsa och mun.
Genomsvettig, men utan lera på mig, väcktes jag av min hustru som undrade varför jag andades så konstigt.
Äntligen var det kväll. Jag var på hemväg från en skogsåker där jag grävt backdiken hela dagen i duggregn och snöslask. Ryggen värkte, armar och ben kändes som blyklumpar.
Då jag skulle gå över spången vid utfallsdiket brast den och jag fastnade i dikesbottnens mjuka lera. Det var lögn att lyckas komma upp, hur jat än ansträngde mig. Tvärtom sjönk jag allt djupare ned och ansåg till sist att det var bäst att ligga så stilla som möjligt. Men jämna mellanrum ropade jag på hjälp, men ingen tycktes höra mej. Från min plats i lerans grepp skymtade jag ännu taket från vårt hus, men skymningen lade sig snabbt i det mulna vädret. Snart skulle det vara kompakt höstmörker. - Min familj var bortrest, ingen skulle sakna mej förrän följande dag. Grannarna som bodde bakom berget råkade knappast vara ute och höra mitt nödrop. - Mitt gångna liv passerade revy. Vilka synder hade förorsakat mej denna grymma död, tänkte jag bland annat, många gånger mellan mina nya försiktiga ansträngningar att komma upp.
Omsider uppenbarade sig min gläfsande ovän i skymningsrasket. Grannens hund som ofta störde oss nattetid, tog hönor och rev får var ute strövtåg. Tydligen hade den observerat min belägenhet och tänkte i elfte timmen göra upp räkningen med mej för alla käppar, stenar och svordomar jag kastat efter honom vid hand raider på vår gård. Så nära han kunde kom han, nosade och morrade. Helt plötsligt började den under våldsmat skällande hoppa och dansa. Var det glädje eller deltagande som fyllde hans sinne och gav anledning till denna ritual.
Med oförklarliga gester och tillgjort prat om husse och hjälp försökte jag blidka min ovän och få honom att söka hjälp. Blandade var mina känslor då han plötsligt vände mej ryggen och försvann i mörkret. Han hade ändå varit en viss tröst i min hopplöshet.
Efter en stund hörde jag hans våldsamma skällande uppe i byn. Många gång hade jag ondgjort mig över detta hjärtskärande oljud. Nu var det himmelska toner. Månne han lyckades väcka sådan uppmärksamhet att jag blir räddad? Jag anade att någon skulle gå ut och se vad hunden hade för sig och satte i med det värsta nödrop jag kunde få ur mig. Men min röst fastnade i leran i min mun.
Då jag såg hjälpen närma sig med lampor och under livligt samspråk var mina krafter slut och sörjan började rinna in i näsa och mun.
Genomsvettig, men utan lera på mig, väcktes jag av min hustru som undrade varför jag andades så konstigt.