Den evige äkta mannen

(Baksidestext, Natur och kultur 1959)
Fjodor Dostojevskijs roman Den evige äkta mannen, i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.
Boken tillkom när Dostojevskij var 48 år och lyckligt gift med sin andra hustru Anna Grigorjevna. De levde sedan en tid på resande fot i Europa, för tillfället hade de slagit sig ner i Dresden. Dottern Ljubov var nyfödd, hon som senare skulle bli känd under namnet Aimé e. Ekonomiskt sett var situationen bister, bland annat på grund av Dostojevskijs spelbesatthet. Hade de pengar spelade han strax bort dem på roulett. Romanen Idioten hade kommit ut samma år, arvodet var redan förbrukat. Men känslomässigt var situationen ändå god, makarna älskade varandra innerligt och den nyblivne faderns glädje över den lilla dottern var gränslös.
Under denna förhållandevis lyckliga tid skrev Dostojevskij romanen Den evige äkta mannen – som anses vara ett av hans mest formfulländade verk. Flera kritiker och litteraturforskare har pekat på den närmast klassiska berättarformen som på ett avgörande sätt skiljer sig från hans tidigare arbeten, inte minst den nyligen avslutade smått kaotiska Idioten.
Romanens huvudperson Veltjaninov har dragit sig tillbaka från sitt tidigare vidlyftiga umgängesliv men då och då rör han sig i vimlet i Sankt Petersburg och upptäcker att han allt oftare stöter samman med ett ansikte han inte riktigt kan placera, en mystisk man som nästan verkar förfölja honom – Dostojevskij berättar på sitt mästerliga vis om hur dessa båda kontrahenter genom ödets krafter förs allt närmare varandra.
Den mystiske mannen visar sig vara Pavel Pavlovitj, en stackare som Veltjaninov i högsta grad haft att göra med tidigare. Det är Pavlovitj som är "den evige äkta mannen" – nämligen en stackars krake som verkar vara närmast predestinerad att bli bedragen av varje kvinna han gifter sig med. Han är inte biologisk far till sin dotter Liza, vilket är en smärta och en smälek för honom. Ändå är det hos Lizas verklige far, nämligen Veltjaninov som han söker stöd när han är i knipa...
Berättelsen är i sin – för Dostojevskij så typiska – stora människokännedom både tragisk och komisk, både absurd och realistisk. Den rankas som en av den store mästarens mest fascinerande romaner. Boken ingår i Bakhålls vit av Dostojevskijromaner i nyöversättning av Bengt Samuelson. De föregående är: Spelaren (som utkom 2003), Dubbelgångaren (2004), Döda huset (2007), Vita nätter (2008), Förödmjukade och förnedrade (2010), Farbrors dröm (2010), En liten hjälte (2011), Värdinnan (2011) och Folket i Stepantjikovo (2012).

(Bakhåll)