Karma

Inne i det här huset är allting rent och sant, vårt sätt att leva är det rätta sättet att leva. Vi äter ren föda, vi dansar och sjunger, vi är lyckliga tillsammans. Utanför finns allt det orena och syndfulla, allt det som är fel, människornas smutsiga tankar och smutsiga gärningar.
Men när ingen annan hör på frågar jag pappa:
- När ska vi resa hem till mamma?
Han stryker mig över håret, han svarar inte, han säger bara:
- Ayana Maria, är du inte lycklig här?
Pappa själv verkar mycket gladare här, i rastornas hem. Han kramar om mig och ler mot mig, nuförtiden säger han aldrig någonting ovänligt. Han sitter tillsammans med de andra männen och språkar, han flätar bälten av yllegarn, han samlar örter för te och mediciner.
Jag hör honom säga till de andra männen:
- Det är viktigt att leva ett rent liv, att arbeta med sådant som är hederligt och som inte gör någon annan illa. I Babylon blir många rika på att investera sina pengar i aktier. Det kan inte vara rätt.
En morgon klär sig pappa i helvitt, Tigestes mamma virar hans långa lockar i en spänd turban. Simeon tar på sig en blåröd slängkappa. Tillsammans ser pappa och Simeon så tokroliga ut att Tigeste och jag måste skratta högt.
De tar några kvastar på axeln och beger sig till Montego Bay för att sälja dem och för att ropa åt de vita turisterna:
- Babylon! Eld och svavel! Armageddon är här, men de ödmjuka och de saktmodiga ska ärva jorden.
Jag har fortfarande kvar kuvertet med Karmas namn och adress, frimärket som jag fick av de italienska turisterna. En dag besluter jag mig för att skriva brevet. Det är viktigt att fullborda det som man ursprungligen har tänkt göra, säger Syster Amina. Jag börjar brevet med en högaktningsfull hälsning, så som alla brev bör påbörjas: Greetings in the devine name of Jah Rastafari. Sedan fortsätter jag, jag skriver så kvickt jag bara kan: Tell my mother in Finland that we soon travel to Ithiopia Sashamane. Give thanks and praises, Ayana Maria Gordon.
Det är inte ofta jag får följa med de andra barnen på ett ärende till byn. Men sedan kommer en dag då jag igen får göra det. Tillsammans med Tigeste och hennes mor tågar jag nerför sluttningen, vi tar oss över den knakande bron, vi följer flodens steniga strand. Vi för örtmediciner åt en gammal fru som ligger sjuk i sitt hus. Jag ser en skolflicka titta nyfiket på oss. Hon liknar min klasskamrat Ruby från Highgate. Jag sneglar på de andra människorna omkring oss, en gammal man som är halvblind, en pojke som släpar på en tung apelsinsäck. Är de verkligen så onda som Syster Amina påstår dem vara?
I handelsboden luktar det illa av saltfisk. Tigestes mamma köper ris, i järnhandeln köper hon en påse spikar. En ung man lyssnar på skamlös musik, Tigestes mamma skakar på huvudet. Världen utanför vårt hus är samma gamla värld som den alltid har varit och jag längtar tillbaka till den. Det finns en postlåda utanför boden. När ingen ser låter jag Karmas brev falla ner i den.