Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.

Som sanden i havet

Samtida recension
Läs en samtida recension ur Resonerande bokkatalogen. Obs! Recensionerna kan innehålla spoilers, dvs. information som avslöjar intrigen.

Typ

romaner

Upphovsman

Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Pärmbild
Pärmbild
Pärmbild
Olika pärmbilder visas stora om du pekar eller klickar på den lilla bilden.

Beskrivning

Som sanden i havet är den fristående tredje delen av Eeva Joenpeltos romansvit om människorna i en västnyländsk by. Titeln syftar på Jesaja 10:22: "Ty om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelse är oryggligt besluten..."
Den unga republikens första årtionde går mot sitt slut. De förmögna gör affärsspekulationer, blir hastigt rika eller lika hastigt fattiga, arbetarna strejkar, de underjordiskt arbetande kommunisterna smider storslagna planer. Man njuter tjusningen av den nya friheten och välståndet.
Allt detta tänder hos Anja, Oskari Hänninens dotter, en idealismen flamma som växer sig allt högre. Det driver Lauri Julin, hennes man, att trotsa arvet från far och farfar och söka sig egna vägar. Matti Reima, f.d. spritlangare och fängelsekund, ägnar sig åt hederliga affärer, och Inkeri startar ett eget litet företag. Vieno Grönroos, en gång orubblig socialist, skaffar telefon och drar elektricitet till stugan... Men den åldrande Salme Hänninens kärlek till sin familj, pigan Maris hederliga trofasthet, Oskaris affärer, Julins fasta tro på gården och jorden, svärmoderns elakhet och Sofis barnasinne är och förblir vad de alltid har varit.

(baksidestext)

Konkreta platser för händelserna

Exakt tidpunkt

Originalspråk

Textutdrag

- Sådärja! Salme Hänninen hade åter en gång lyckats mata det levande föremålet i sin sal. Med desserttallriken i handen väntade hon på att gumman som fått torrt ombyte och stoppats om, skulle falla i dvala. Men ännu rörde det sig under ögonlocken, spjärnade emot. - Jag är så trött. Ingen kan ana - Rösten var bara en svag viskning. Och vad skulle man säga till det. Men så slog den gamla upp ögonlocken med en ansträngning, samlade sina krafter. - Finns det nån kvar fortfarande? Jag måste vakta, se efter, jag kommer inte undan. Salme var förvånad, ständigt lyckades den gamla bringa henne ur fattningen. - Menar ni att -. Det är väl ingen som dött i släkten di senaste åren. Munnen på den gamla tänjdes ut på båda kinderna, ett hårt, beslutsamt streck. - Jag måste vakta, vakta över hur man lever här. Och jag är så trött, du vet inte ens, du begriper inte alls. Men mej bedrar ingen så att straffet inte skulle komma. Jag bara väntar. Och vaktar. - Såja, sa Salme. Bedrägeriet vet jag inget om. Men bestraffa kan ni nog. Och i sin slöa leda blev Salme full i skratt. Under vidvinterns svåraste kölddagar hade den gamla verkligen varit nära att dö. Doktorn, åter en gång tillkallad under de sena kvällstimmarna, hade tvättat händerna i köket och viftande med handduken förklarat, att det inte var fråga om timmar längre. Han var ju ingen gud fader heller. När en så där sjuk, förlamad, blodlös, på alla sätt förtorkad käring fick lunginflammation var det adjöss och ett snabbt, barmhärtigt slut. Redan medvetslös, vaka om ni har lust, det kvittar. Bara Hänninen hade kränkt sett på läkaren, harklat sig och liksom sorgsen stigit in i salen för att sätta sig bredvid dödsbädden. Salme hade ansett att det ålåg henne att följa efter. Så hade de kurat intill varandra med lampljuset bakom ryggen och väntat att rosslandet skulle upphöra. Mari hade kommit in med ljus och ställt dem färdiga på skänken, gått till köket och sjungit psalmer där, lagt mera ved i spisen, börjat sätta en deg och sedan kommit tillbaka fram till dörren och hållit framför sig en lång vit skjorta, spetsar vid handleder och halslinning. "Det här är min dödssärk. Jag lät sy den en gång, så int pojken sku få besvär med det. Men nu ger jag bort den åt den där som ska i väg till Herrens fikonträdgårdar. Om hon då där sku kunna röra sej och sjunga. " Och Hänninen hade bara harklat sig och Salme hade rörd tackat och bett Mari lägga den i sängens fotända. Och så timme efter timme. Hänninen hade till och med suttit där och slumrat till med händerna knäppta på magen, det hade ryckt i hans fot under sömnen. Långa timmar, natten mörk som en potatisgrop, och timmarna hade följts av morgon, sedvanlig tid för väckning, så att Hänninen skulle hinna till butiken. "Bjuds det inte på nån frukost här i huset?" Jajamen, det var den döende som vaknat först och till liv, klarade strupen och öppnade ögonen. Det var den natten, den döden. Hädanfärden man så vackert väntat på hade slutat med ett otåligt letande efter en grötkastrull, med att saftflaskan välte, att de med handdukar täckta degskålarna sköts åt sidan och med Maris tillknäppta tystnad. "Vad är det där för en ful trasa?" hade den gamla undrat, när Salme matat henne färdigt. Utan att svara hade Salme ryckt till sig likskjortan och gått i väg med den. "Helvete också." Mari hade farit ut i en svordom väl enda gången i sitt liv och stuvat ner skjortan tillbaka i sin korg och sparkat korgen under sängen i sin alkov. "Jojo, frun, häng bara upp kantelen i pilträdet. Gråt, skrik. Int dör hon. Och så mycket som jag stoppade kardemumma i degen också!"
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.

utgivningar

Första publikation

ja

Utgivningstid

Sidantal

439

Förlag

Språk

Utgivningstid

Sidantal

316

Språk

Översättare