Italienska berättelser

Italien och det italienska stod livet igenom Stendhals hjärta nära. I sitt franska hemland kände han sig kvävd av krämarmoral, hyckleri och bornerad överkultur, i Italien fann han omedelbarhet, sinnesglädje och vad han mest saknade hos sina landsmän, starka och äkta lidelser. Han stora kärleksförklaring till operans, passionernas, renässansfurstarnas och de ädla rövarnas land är "Kartusianklostret i Parma"; en annan, inte mindre uppriktig, är de Chroniques italiennes som han samlade under sin tid som fransk konsul i Civitavecchia och år 1839 gav ut i det första urval som här har översatts. Dessa båda huvudnycklar till Stendhals originella författarpersonlighet, hans kärlek till Italien och hans outsläckliga intresse för människohjärtats mekanik, lyser tvärs igenom den avmätta krönikestilen och den rövarromantiska rekvisitan i dessa berättelser om tre dramatiska kvinnoöden under renässanspåvarnas blodiga 1500-tal: den ödesdigert sköna Vittoria Accoramboni, fadermörderskan Beatrice Cenci och den skandalomsusade abbedissan i Castro.