En underkur

Om Vappu skulle gå ett ärende, vilket som helst, glömde hon det alltid. Det var rena håglösheten ansåg mor. Och då varken bannor eller luggning hjälpte hade man rått mor att aga barnet strängt. Det onda sitter djupare i somliga barn än andra. Och då skall det utrotas, obarmhärtigt och utan misskund. Den som spar sitt barn han hatar det.

Vappu gick ärenden och fick stryk. Det visste både mor och Vappu på förhand. Så följde händelserna de gamla spåren.
Vappu sänges till grannen tvärs över gatan för att låna ett par kardor. Hon gick. Dröjde en stund, kom igen, förblev stående framför mor och såg på henne med stora ögon.

- Naturligtvis har du glömt ditt ärende, sade mor. När hon slagit flickan, sade hon: - Minns du nu?

- Ja, sade Mari. Kardorna från Kurolas. Jag skulle hälsa från mor och fråga om tant ville vara så snäll och låna mor sina kardor.

- Där ser du. Riset klarar minnet.

Men hjärtet blödde på mor. Herre Gud, tänkte hon. Kanske barnet inte alls är håglöst. Kanske är det hennes natur. Vem kan veta var felet ligger.

Mor försökte komma ifrån saken genom att själv uträtta så mycket som hon hann med. Men inte hade hon tid för allt. Dessutom var detta ju bara att vänja barnet vid lättja, att uppmuntra håglösheten.

- Vappu, sade hon, spring och köp sirap för tio penni i andelshanden.

Rummen gick runt för Vappu. Mor hade lagt slanten i handen på henne och själv suttit fingrarna om den. Nu trädde hon örat på muggen över andra handens pekfinger och sade:

- Tappa nu inte pengarna och passa på så du inte slår sönder muggen.

Vappu kröp ihop och stod och trampade som om golvet bränt under de bara fötterna.

- Det hastar inte, sade mor. Men kom ihåg ditt ärende. Om du glömmer det, får du hämta riset själv när du kommer.

Vappu gick. Medan hon ännu var på gården öppnade mor fönstret och ropade efter henne: För tio penni sirap.