Diva

Klafs ( en evig dag, kärleken föds)

Daniel och jag. På hösten åker vi ut till en stuga i skogen. Vi vandrar en hel extra dag. Vi vandrar och vi vandrar och det är en höstdag som är obönhörlig. Lingonen lyser i solen som på ett grällt konstverk av en impressionist som ser världen på ett sjukt sätt ett ögonblick, svetten rinner i Stövlarna, och klafs klafs på torr sprakande mark så att det känns som om all skog skulle brytas sönder under ens stövelbeklädda fötter. Stora svarta stövlar, säkert 2 storlekar för stora, för att medge ett ordentligt klafs. Eller för att medge något. En torr torr höst, medger Daniel metervis framför mig. Samt att älgflugor säkert inte hunnit hit över östra gränsen på vars andra sida de veterligen finns, det kommer att ta åratal innan de hinner hit. Förklarar Daniel, jag klafsar på, hur än dessa krybblingar bevisligen krybblar på min kropp under heta friluftskläder, i mitt hår och i min hårbotten. Daniel vet om skogen och naturen, Daniel vet om allt. Och han skrattar igen på grund av de där flugorna, och senare, på natten skrattar han, för de slutar inte krybbla heller då, i sovsäcken som på ett speciellt sätt fäster mig vid Daniel för att dragkedjan hakar upp sig och måste gnagas sönder av mina tänder för Daniel sover sedan, och man måste ut och kasta upp, för man har ätit fel saker i fel ordningsföljd som man ofta gör, alltsammans på en gång alltså. Daniel tror mig alltså inte. Vi vandrar på.
I stugan gör vi upp eld i kakelugnen och äter ärtsoppa ur burk som vi tillreder på scoutsätt (fråga mig inte hur, jag är, som det heter på tonårssätt, fördjupad i ett seriemagasin) över öppna elden. Det är mörkt ute när maten är färdig och vi sitter mittemot varandra vid ett långbord där nyss en hel skolklass rymdes riktigt bra, jag doppar en av mina medhavda gummi- bananer i min soppa och för den till munnen och jag suger på den. Ser på Daniel, jag suger. Tuggar sedan långsamt, jämte soppan med ärterna som också finns i munnen på mig, på gummibananen under Daniels ögon som undviker att se på mig. Tar ett gummismultron, gör samma sak, arbetar mig en bra bit genom medhavda jättepåsen samt då denna soppa till. Vi har blå respektive röd plasttallrik och sked och gaffel och kniv per man, de senare i en konstruktion som gör att besticken enkelt kan tas loss eller fästtas vid varandra. Schweiziska armén har kommit på det här, säger Daniel, och skrattar ett historiskt skratt, för det roliga med den här historien är att det inte finns en armé i Schweiz, men detta är schweiziska arméns nödfalls- bestick i alla fall, de kan sedan stoppas in i tallriken jämte plastmuggen och sammanbindas med en gummistump så att de enkelt kan forslas ner i rygg- säcken och däri uppta en så liten plats som möjligt. Det är inte mitt, detta set, jag har fått låna det av Daniel, som är en hängiven vän av skog och mark. Daniel skedar i sig sin soppa och låter bli att se på mig. Han skulle vilja se på mig, han skulle vilja ge mig en sorgsen, fundersam blick med vilken han skulle fråga mig rakt på sak: "Diva, varför gör du såhär?" Men han vågar inte. Han skulle vilja att jag skulle avväpnas av hans sorgsenhet och han är inte säker på att jag skulle avväpnas vilket gör honom obekväm till mods. Kanske är han rentav rädd för mig. Kanske är det just det att inte veta säkert om mig som gör honom räddast för mig av allt.