Första året

EN LÖRDAG.

Gerti, Eva och Essi knäckte nötter i stora soffan hos Noréns.
- Jag är andfådd ännu, sade Gerti, jag måste halvspringa när jag gick hit.
- Varför måste du det? frågade Eva.
- Jag hade läst en bok, sade Gerti. Den var om forskningsresor och urskogar. Härlig. Sådant gör mig alltid utom mig så att jag måste halvspringa. Här nära er måste jag slutligen ta en bakgata och faktiskt springa.
- Var det en roman eller en reseskildring? frågade Essi.
- En reseskildring, sade Gerti. Jag är inte förtjust i romaner om vildmarken. Jo, så länge hjälten är ensam or ser ut över kullarna med skarp blick. Men efter tredje kapitlet, när flickan har kommit ditut, blir det oftast ledsamt.
- Jag läste en där flickan var ganska söt, invände Eva.
- Hm, sade Gerti ointresserat, jag tycker inte om när han står med henne på klippan och bekännelsen om hans gamla olycka hemma i England kommer över hans läppar, nästan innan han märker att han har brutit sin femtonåriga tystnad.
- Tycker du inte om att läsa kärlek? frågade Essi för att veta vad hon själv borde tycka.
- Nja, varför inte ibland, om boken börjar med flickan, sade Gerti. Då är man själv hon och tycker att hon förtjänar honom. Men när den börjar med hjälten blir han nästan alltid fördärvad av att hon anländer. Jag tycker mest om honom i första kapitlet och på den tiden som är före boken. Då kommer knappast nånsin ett ord över hans läppar. Men så fort berättelsen riktigt börjar läcker alla hemligheter ut ur honom. Trevligast är rena rama reseskildringar, tycker jag.
- Jag tycker om böcker där någon kämpar sig fram, sade Essi. Pojkar som erövrar New York och sådant.
- Allt som är svårt är förtjusande, sade Gerti. Urskogen är trevlig för att den är svår.
Essi tänkte att svåra läxor inte alltid var förtjusande, men hon ville inte säga något så platt när det talades om viktigare saker. Hon såg på Gerti. Gerti satt tyst och med skimrande ögon och åt nötter oavbrutet som en snabb maskin. Varför blev allt så intressant när Gerti talade om det? tänkte Essi.