Där stäppen tar slut

Peter Mosskin har vunnit stor uppskattning för sina senaste två romaner, bland annat fick han tidningen Vi:s litteraturpris 1994 och Ivar Lo-priset 1999. I Skänk åt den fege en hingst följde han spåren efter sin ryska farmor Channah. Glöm inte bort att jag finns handlade om familjens liv bland judiska invandrare i Stockholm och om sonen Volotke; i övergivenheten efter Channahs död uppfann denne åt sig ett glansfullt förflutet i tsarens kretsar, en uppdiktad värld som följer honom in i vuxenlivet. I den nya romanen, som är en fristående tredje del av denna släkthistoria, har turen kommit till Volotkes son Petja. På vilket sätt påverkas barnet av sina föräldrars okända historia, frågar sig här den vuxne författaren. I boken om Petja får hans mamma ta plats; hennes jordnära omsorg och alldeles verkliga släktingar finns där som kontrast till pappans ogripbara skuggvärld. Med nära bilder skildrar Peter Mosskin Petjas uppväxt och hur han för att hitta sitt eget liv måste ge sig ut i världen och bort.

(Bonnier)