Pan ; Viktoria

En annan händelse fick också avgörande betydelse. När Hamsun var 9 år gammal måste han flytta till sin morbror, en hård puritansk ungkarl utan känsla för unga människor. I fem år stannade han hos den sjuklige gubben, hjälpte honom med skrivararbeten och fick knappast lämna gården. Hungrig var han nästan jämt. Detta gav näring åt känslor av trots och hat och en ömtålig frihetskänsla.
Att läsa Hamsun är för en nutidsmänniska något av en chock och en uppenbarelse: är det möjligt att denna daggfriska naturskildring och lysande stilkonst daterar sig mer än sextio år tillbaka?
Tiden är nu mogen för en renässans och återuppskattning av Knut Hamsuns verk. Det är på Pan och Victoria, som hans första världsberömmelse vilar, och det med all rätt. Ty i dessa två nordlandsromaner den ena om en jägare och Pan-gestalt med djurblick och farlig makt över kvinnorna, den andra om Victoria, besläktad med Strindbergs och Dostojevskijs kvinnogestalter - har Hamsun redan fullt utbildat sin högst personliga berättarkonst, sin psykologiska skärgården, skogen och havet, är oss nordbor djupt förtrogen, och vi känner oss hemma i Hamsuns höga luft, hans havsvidder och djupa, rika skogar. Men i Hamsuns tolkning blir naturen också något annat, en källa till förnyelse, en förmedlare av dolda krafter, en mystisk åder som förbinder oss med urflödena. Detta är hans budskap till den glömska och kortsynta stadsmäniskan, och det budskapet har snarare större giltighet nu än när det skrevs.

(Baksidestext, Söderströms 1955)