Den vita orten

I Peter Sandelins diktning från senare år finns en alldeles förbluffande uttrycksskala. Dikterna är in i minsta detalj övervägda och genomkomponerade, rytmiskt och visuellt. Samtidigt eftersträvar denna lyrik fullständig öppenhet och prövar sig envetet fram mot det utsuddade, oprövade och oavslutade. Ur denna spänning kan nyskapade gnistor av humor, automatism eller drömlogik träda from. Det är inte lätt dikt om svåra saker - men det är minst av allt någon krampaktig eller svårsmält poesi. Den berör en och går på djupet - för grundupplevelserna är av sinister och välkänd art. Känner vi inte igen dessa stämningar: vart än blicken riktas förefaller utplåning och förblindelse vara de perspektiv vi drabbas av. "Tiden för oss obevekligt mot det blinda stupet", slår poeten fasta i en stor dikt med prägel av programmatisk sammanfattning. Men längre fram registreras också en slags nedskruvad förvissning: "kring födelse och utplåning / står samma ljus, ett meningslöst / men med sin mening". Sandelins lyrik har som bekant i inlevelsen och ömheten ett av sina viktiga fästen. Ur årets bok väljer jag, bland många alternativ, att hålla fram en kärleksdikt som börjar "vi andas in / varandras utandning". En dikt som många kommer att ha glädje av - en dikt på väg direkt in i antologierna!