Arvet

Det är inte så lätt att skriva en roman enligt ett på förhand givet ”recept”, i synnerhet om den skall behandla nuets problem med perspektivet öppet mot framtiden, som i den av Söderströms och Gebers förlag anordnade pristävlan statuerats. Av de två förf., som fått dela första priset i denna tävlan, E. R. Gummerus och Folke Mellvig, har den förstnämnda lyckats bäst. Hans bok skildrar förhållanden och stämningar under vinterkriget i Finland och i Sverige. Av de två vänner, han ställer upp emot varandra, är den ene, reservfänrik Boris Salander, den förnämlige finske krigaren, som står och faller på sin post i eldlinjerna, och den andre, redaktör Johannes, en utpräglad individualist, som pinas av att inte få vara med ute i fält, men som finner ett slags kompensation i brinnande, patetiska propagandatal för Finlands sak i Sveriges bygder. Arvet är den stupade Boris Salanders barn, men också den idé och den värld fänrik Salander dog för: fosterlandet och Norden. G:s böjelse för resonerande och filosoferande utläggningar tynger ställvis boken, som dock även har dramatiska moment, som t. ex. skildringen av det första bombardemanget i Helsingfors. Arvet är en intressant och läsvärd ”krigsbok” av det nya slag, som efterträtt frontskildringarna, av vilka vi nästan fått för mycket.