Döda hus

Silva hör hemma i Venezuela och räknas som en av sitt lands mest betydande författare. Han anknyter till en europeisk litteraturtradition samtidigt som han ger uttryck för sin miljös särart och speciella betingelser. I sin roman Döda hus skildrar han en liten stad i förfall, härjad av febrar, alltmer avfolkad, en patetisk vålnad från det förflutna, då den var provinscentrum med liv och rörelse, ståtliga byggnader, färgrika religiösa ceremonier. I detta döende samhälle växer Carmen Rosa upp, en betagande flickgestalt, som äger en vitalitet förfallet inte förmår bryta och som till slut sedan hennes fästman, den unge Sebastián, dött, bereder sig att bryta upp till trakter, där det finns framtid och hopp. Inte heller i denna stagnerade landsända undgår man vittnesbörden om en despotisk regims förtryck. En av dem som drömt om göra en insats för att kasta av oket, som pressar folket, är Sebastián. På en klar prosa som äger suggestiv poetisk lyster tecknar Silva denna egenartade miljö och dess människor.

(baksidestext)