Hjältarna är döda

Henrik Tikkanen är en synnerligen vital herre med många strängar på sin båge. Han producerar sig både som tecknare och kåsör, dramatiker och reseskildrare. Med ”Hjältarna är döda” debuterar han som romanförfattare och det märks genast att det inte är en blyg nybörjare som bar sig talan i bokens olika personer. Det är efterkrigsungdomens svårigheter att anpassa sig i en fredlig tillvaro som är huvudtemat i denna pessimistiska helsingforsskildring. Det sups våldsamt i det bohemgäng av unga målare, som Tikkanen försöker ge personligt liv genom en rapp och på sak gående dialog à la Hemingway. Det ”älskas” naturligtvis också endels och pratas en massa strunt, som det brukas fyllkajor emellan. Alltsammans är ganska enformigt och äckligt, men som ärlig och fränt realistisk tids- och miljömålning har boken sitt begränsade värde.