Dagen vänder

På augustiverandan

Bordet börjar bli gammalt, står ostadigt
på sina gistna ben. Gångjärn ger vika,
lackerade ytor spricker, det gnisslar
när någon ger bordet en stöt.
Också kvällen är gammal, luktar gamla löv,
alsnår, vildhallonbuskar. Det är svårt
att finna i grönskan som börjar stelna
en blomma, om också hur svagt lysande,
doftande bortglömd som döda släktleds sommarrum -
en doft av gamla kläder, muskot eller trämjöl
bakom tapeter förstörda av fukt i reveterade hus.
Något orörligt, blint tränger in via tanken:
än ett lugn med augustis skymning,
än ett oroligt anlopp av bilder, som om en främling
tvang mig att hastigt bläddra i något fotoalbum
med grupper av människor - sällan ett landskap,
vildvuxet såsom landskapet nu,
vassen aldrig högre, vattnet överdraget av blomstoft
och på bordet lampan med sin ljuskrets
över glaset, tidskriften, blocket. Allt gammalt.
Där jag sitter ser jag en övertäckt stig,
år som växer igen, tystnad som växer igen.
Någon säger i radio: "Sovjet och USA är inte stater
i egentlig mening, de är maktblock
som anser det självklart att äga världen."
Och något senare: "Finland är inget dåligt museum."
Det skymmer snabbt, jag skruvar ned veken,
sitter en stund och vänjer ögat vid natten.
Gamla män klamrar sig fast vid sina block, av trötthet
och vana, och nattflyn slår mot lampskärmens
klumpiga gamla karta.
Jag sitter i ett inte helt dåligt museum.
Jag blåser ut lågan. Det blir mörkt, sedan grått.
Någon kommer med tysta årtag, lägger till
vid den murknade flytbryggan, mellan de båda blocken
himmel och jord. En välbekant, kär röst:
"Jag går direkt och lägger mig, sitt inte uppe för länge,
du börjar frysa." Jag tar handduken,
går ned till stranden, står på knä på bryggan,
sköljer ansiktet. Stillhet, svag vind,
lyssnande vila.