Aranda och Edgar

Eric v. Schantz är otvivelaktigt en både originell och målmedveten författare, men samtidigt en mycket ojämn och obalanserad konstnär. Hans psykologiska roman, som utspelas i helsingforsmiljö under de sist förflutna åren, bjuder på en hel del av intresse och spänning; de två huvudpersonerna och deras öden äro tecknade med verklig lidelse och frän realism; satiren är på sina ställen både träffande och bitande. Men kompositionen är slarvig, språkformen oren och ofta osvensk och tankarna stundom mer än lovligt dunkla. Det ges sidor i boken, som man kunde kalla pekoral, och det finns fragment, som äro intensiva och fängslande. Författarens egenartade begåvning kan man inte tvivla på, men hans behärskning av uttrycksmedlen för sin irrande fantasi är tyvärr inte tillfredsställande. ”Aranda och Edgar” är en roman på gott och ont; den är i högsta grad det man brukar kalla: nervkonst.