Män kan inte våldtas

Tova Randers, 40-årigt biblioteksbiträde, frånskild med två barn, blir våldtagen av en tillfällig restaurangbekantskap. Förnedrad och upprörd på hela kvinnosläktets vägnar besluter hon sig för att hämnas med att våldta sin våldtäktsman. Tova förövar sin våldtäkt som en symbolisk hämnd, som skall ge henne och hennes medsystrar upprättelse. Hon anmäler själv sitt brott och är villig att påta sig straff. Hon lyckas emellertid inte få någon som helst publicitet kring fallet; strafflagen känner inte till sådana brott. Män kan straffas men de kan inte våldtas. Märta Tikkanen visar hur våldet fungerar i ett samhälle ojämlikt till sin struktur. Ojämlikhet mellan könen är ett av dess uttryck. Intrigen i boken känns lite konstruerad på slutet, stilen har samma snabba tempo som i de föregående böckerna. Denna hetsiga rytm ser jag som ett uttryck för intensitet och andfått angelägna ärenden. Hennes motivkrets har alla möjligheter att vidgas, att döma av den helhetsmässiga synen på problemen. "Det är inte upproret det är fel på, uppror är nödvändiga ska hon säja. Det är lika fel att foga sej i orättvisor, lika fel att acceptera våld och förnedra sej inför det, fel att spela offer. Bödlarna behöver offer. Först när offren inte längre finns finns inga bödlar.”